Rättsväsendet är de myndigheter som tillsammans ser till att brott utreds, att skuld prövas och att domar verkställs: polisen, åklagarna, domstolarna och kriminalvården. Det är också de som ska se till att den som misstänks behandlas rättvist, och att den som drabbas av brott får sin sak prövad.
Presentationen följer ett brott från anmälan till dom. Den går igenom varför staten har ensamrätt på att använda våld, hur en förundersökning och ett åtal går till, hur domstolarna är uppbyggda, vad rättssäkerhet betyder och vilka utmaningar rättsväsendet har. Vad som händer efter domen, alltså påföljderna och synen på straff, tas upp i en egen presentation.
Polis, åklagare, domstol och kriminalvård
Rättsväsendet i Sverige
Vad händer från brottet till domen – och vem ser till att det går rättvist till?
I en rättsstat är det staten, genom åklagaren, som ska bevisa att någon har begått ett brott. Den misstänkte behöver inte bevisa sin oskuld, och hen behöver inte ens svara på frågor. Det kallas oskuldspresumtion.
Att polisen har gripit någon betyder bara att det finns misstankar. Många som grips släpps efter förhör, och många förundersökningar läggs ned. Först när en domstol har prövat bevisningen och dömt någon är personen skyldig i rättslig mening.
Gissa först
”Den som har gripits av polisen måste bevisa att hen är oskyldig.”
Stämmer inte.
Det är åklagaren som ska bevisa skulden. Alla räknas som oskyldiga tills en domstol har dömt dem.
Kapitlet handlar om varför samhället behöver ett rättsväsende över huvud taget. Grundtanken är att ingen ska ta lagen i egna händer. I stället har staten ensamrätt på att använda tvång och våld, men bara enligt lagar som alla känner till och som gäller lika för alla.
Kapitlet presenterar också rättskedjan, de fyra myndigheter som ett brott passerar, och några andra myndigheter som hjälper till på vägen.
Varför ett rättsväsende?
Ingen ska ta lagen i egna händer.
Våldsmonopol betyder att bara staten får använda våld och tvång mot människor, till exempel genom att gripa, låsa in eller tvinga någon att betala. Polisen får använda våld när det behövs för att utföra sitt uppdrag, men bara så mycket som situationen kräver. Den som slår tillbaka mot någon som stulit hens cykel gör sig själv skyldig till brott, om det inte rör sig om nödvärn.
Våldsmonopolet bygger på ett slags byte: människor avstår från att hämnas själva, och i gengäld lovar staten att utreda brott och döma rättvist. Om staten inte klarar det, eller om människor slutar lita på rättsväsendet, ökar risken för egna lösningar som hämnd, beskydd från kriminella grupper eller att man löser konflikter utanför lagen.
Grundtanken
Statens våldsmonopol
I Sverige har bara staten rätt att använda våld och tvång mot människor – och bara enligt lag.
I stället för att hämnas själv anmäler du brottet, och staten lovar att utreda och döma rättvist.
Våldsmonopolet fungerar bara så länge människor litar på att rättsväsendet gör sitt jobb.
Polisen tar emot anmälningar, utreder brott och griper misstänkta. Åklagaren leder utredningen i allvarligare fall och beslutar om åtal. Domstolen prövar bevisningen, avgör om den tilltalade är skyldig och bestämmer påföljden. Kriminalvården verkställer domar om fängelse och frivård och ansvarar också för häktena.
Myndigheterna kallas en kedja eftersom de är beroende av varandra. Om polisen inte hinner utreda kan åklagaren inte åtala, och om domstolarna har långa köer får både misstänkta och brottsoffer vänta. Ett svagt led påverkar hela kedjan.
Varför ett rättsväsende?
Rättskedjan
Ett svagt led i kedjan påverkar alla de andra.
Säkerhetspolisen ska förebygga och avslöja brott mot Sveriges säkerhet, till exempel spionage och terrorism, och skydda den centrala statsledningen. Ekobrottsmyndigheten är en åklagarmyndighet med egna poliser som utreder ekonomisk brottslighet, som skattebrott och bokföringsbrott.
Brottsförebyggande rådet, Brå, tar fram statistik och forskning om brott, till exempel hur många brott som anmäls och klaras upp. Rättsmedicinalverket gör bland annat rättsmedicinska undersökningar och rättspsykiatriska undersökningar, som domstolen kan behöva för att bestämma påföljd.
Varför ett rättsväsende?
Fler myndigheter hjälper till
- Säkerhetspolisen
- Brott mot rikets säkerhet, som spionage och terrorism.
- Ekobrottsmyndigheten
- Utreder och åtalar ekonomisk brottslighet.
- Brå
- Statistik och forskning om brott.
- Rättsmedicinalverket
- Rättsmedicinska och rättspsykiatriska undersökningar.
Alla är statliga myndigheter som styrs av lagar, inte av politiker i enskilda fall.
Kapitlet följer vad som händer efter att ett brott har anmälts: förundersökningen, de tvångsmedel som polis, åklagare och domstol kan använda, och åklagarens beslut om att väcka åtal.
På varje steg finns regler som ska skydda den misstänkte mot godtycke. Ju mer ingripande ett beslut är, desto högre upp i rättskedjan fattas det.
Från brott till åtal
Utredning, tvångsmedel och åtal.
När polisen får veta att ett brott kan ha begåtts ska en förundersökning inledas. Den leds av polisen när brottet är av enkelt slag, till exempel ett snatteri. Är någon skäligen misstänkt för ett allvarligare brott tar en åklagare över ledningen.
Under förundersökningen hålls förhör med målsägande, vittnen och misstänkta, och bevis säkras, till exempel spår, filmer och tekniska undersökningar. Förundersökningen ska vara objektiv: det som talar till den misstänktes fördel ska utredas lika noga som det som talar emot hen. Många förundersökningar läggs ned, till exempel för att ingen gärningsperson kan identifieras eller för att bevisen inte räcker.
Från brott till åtal
Förundersökningen
Efter en anmälan utreder polisen vad som har hänt: förhör, spår, filmer och vittnen.
Vid allvarligare brott leds utredningen av en åklagare, som ska utreda både det som talar för och emot den misstänkte.
Många utredningar läggs ned för att bevisen inte räcker.
Polisen kan gripa en person som misstänks för brott. Åklagaren beslutar sedan om personen ska anhållas, alltså hållas kvar i väntan på att frågan om häktning prövas. Om åklagaren vill att personen ska sitta kvar längre måste en domstol pröva saken vid en häktningsförhandling, som ska hållas senast fyra dagar efter gripandet.
Domstolen får bara häkta någon om det finns sannolika skäl att personen har begått ett brott med minst ett års fängelse i straffskalan och det finns risk att hen flyr, försvårar utredningen eller fortsätter begå brott. Häktningen prövas om med jämna mellanrum. Sedan 2021 finns en tidsgräns: som huvudregel högst nio månader för vuxna och tre månader för unga under 18 innan åtal väcks. Den som är häktad kan få restriktioner, till exempel förbud mot att träffa eller ringa andra.
Från brott till åtal
Gripa, anhålla och häkta
- Gripa
- Polisen tar med sig en misstänkt.
- Anhålla
- Åklagaren beslutar att hen ska hållas kvar.
- Häkta
- Domstolen beslutar att hen ska sitta inlåst i väntan på rättegång.
- Restriktioner
- Den häktade får inte ha kontakt med vem som helst.
Ju större ingrepp i friheten, desto högre upp i kedjan fattas beslutet.
När förundersökningen är klar ska åklagaren pröva om bevisen räcker. Om åklagaren bedömer att det går att få en fällande dom har hen en skyldighet att väcka åtal. Det kallas åtalsplikt och betyder att åklagaren inte får välja bort fall för att personen är känd, rik eller sympatisk.
Det finns undantag. Vid mindre allvarliga brott kan åklagaren utfärda ett strafföreläggande, ett erbjudande om böter eller villkorlig dom som den misstänkte kan godkänna i stället för att gå till rättegång. I vissa fall får åklagaren avstå från åtal, en så kallad åtalsunderlåtelse, till exempel när brottet är litet och personen redan har dömts för något annat. Vid enkla förseelser, som vissa trafikbrott, kan polisen utfärda ordningsbot direkt.
Från brott till åtal
Åtalsplikten
Om bevisen räcker för en fällande dom är åklagaren skyldig att väcka åtal.
Åklagaren får alltså inte välja bort fall för att den misstänkte är känd, mäktig eller omtyckt.
Vid små brott kan åklagaren i stället erbjuda böter som den misstänkte kan godkänna.
Nu kommer fyra beslut som fattas i rättskedjan. För vart och ett ska du avgöra om det är polisen, åklagaren eller domstolen som fattar det.
Tänk på regeln från förra kapitlet: ju större ingrepp i någons frihet, desto högre upp i kedjan fattas beslutet.
Vem beslutar?
Fyra beslut. Rösta först.
Häktning är ett av de största ingreppen i en människas frihet som staten kan göra innan någon är dömd. Därför är det bara en domstol som får besluta om det, efter en förhandling där den misstänkte har rätt till en försvarare och kan säga sin mening.
Fråga 1 av 4
”Beslutar att en misstänkt ska sitta inlåst i väntan på rättegång.”
Domstolen
Bara en domstol får häkta någon, efter en häktningsförhandling.
Polisen griper, men det är åklagaren som beslutar om den gripne ska anhållas och hållas kvar. Anhållandet gäller bara tills domstolen hinner pröva frågan om häktning. Om åklagaren inte begär häktning i tid måste personen släppas.
Fråga 2 av 4
”Beslutar att en person som just har gripits ska hållas kvar under några dagar.”
Åklagaren
Åklagaren beslutar om anhållande. Domstolen prövar sedan om personen ska häktas.
När brottet är av enkelt slag och ingen är misstänkt leder polisen själv förundersökningen. Det gäller en stor del av vardagsbrotten, som cykelstölder och skadegörelse. Om någon blir skäligen misstänkt för ett allvarligare brott tar en åklagare över.
Fråga 3 av 4
”Leder utredningen när en cykel har stulits och ingen är misstänkt.”
Polisen
Vid enkla brott utan misstänkt leder polisen förundersökningen.
Beslutet att väcka åtal fattas av åklagaren när förundersökningen är klar. Åklagaren skriver en stämningsansökan till tingsrätten där det står vilket brott personen anklagas för och vilka bevis som finns. Därefter är det domstolen som tar över.
Fråga 4 av 4
”Bedömer att bevisen räcker och att den misstänkte ska ställas inför rätta.”
Åklagaren
Åklagaren väcker åtal och för statens talan i rätten.
Kapitlet går igenom hur de svenska domstolarna är uppbyggda, vilka olika slags mål de prövar och vilka som deltar i en rättegång.
Domstolarna är den del av rättsväsendet som slutligt avgör om någon är skyldig och vilken påföljd hen ska få. De dömer också i konflikter mellan enskilda och i tvister mellan enskilda och myndigheter.
Domstolarna
Tre instanser och flera slags mål.
Sverige har 48 tingsrätter, sex hovrätter och en Högsta domstol. Nästan alla brottmål och tvistemål börjar i tingsrätten. Den som är missnöjd med domen kan överklaga till hovrätten, som prövar målet en gång till.
För att få ett mål prövat i Högsta domstolen krävs prövningstillstånd, och det ges nästan bara när målet kan bli vägledande för hur lagen ska tolkas i andra fall. Ett sådant vägledande avgörande kallas prejudikat. Även i hovrätten krävs prövningstillstånd i vissa mål, till exempel tvistemål och mindre allvarliga brottmål.
Domstolarna
Tre instanser
Till Högsta domstolen krävs prövningstillstånd, och det får bara ett fåtal mål.
De allmänna domstolarna dömer i brottmål och i tvister mellan enskilda. Förvaltningsdomstolarna prövar tvister mellan enskilda och myndigheter, till exempel om Skatteverkets beslut, om ekonomiskt bistånd, om indraget körkort eller om tvångsvård enligt LVU. De har också tre instanser: förvaltningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen.
Det finns också några särskilda domstolar och domstolar med särskilda uppgifter, till exempel Arbetsdomstolen för tvister på arbetsmarknaden och migrationsdomstolarna, som prövar överklaganden av Migrationsverkets beslut.
Domstolarna
Två slags domstolar
- Allmänna domstolar Brottmål och tvister mellan enskilda. Tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen.
- Förvaltningsdomstolar Tvister mellan enskilda och myndigheter. Förvaltningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen.
Den som tycker att en myndighet har fattat fel beslut kan få det prövat i domstol.
I ett brottmål är det staten, genom åklagaren, som anklagar någon för ett brott. Domstolen avgör om den tilltalade är skyldig och bestämmer i så fall påföljd. Brottsoffret kan samtidigt begära skadestånd i samma rättegång.
I ett tvistemål är det två enskilda parter, personer eller företag, som är oense, till exempel om ett köp, en skuld eller en hyra. Ingen straffas, utan domstolen avgör vem som har rätt. Många tvistemål slutar med att parterna gör upp i förlikning. I ett förvaltningsmål står en enskild mot en myndighet.
Domstolarna
Tre slags mål
| Vem mot vem? | Exempel | |
|---|---|---|
| Brottmål | Åklagaren mot den tilltalade | Misshandel, stöld, bedrägeri |
| Tvistemål | Enskild mot enskild | Ett köp, en skuld, en hyra |
| Förvaltningsmål | Enskild mot myndighet | Skatt, bistånd, körkort |
Bara i brottmål kan någon dömas till straff.
Rätten består i tingsrätten oftast av en lagfaren domare, alltså en jurist, och tre nämndemän. Åklagaren lägger fram åtalet och bevisen. Den tilltalade har rätt till en försvarare, som ska ta tillvara hens intressen. Vid allvarligare brott får den tilltalade en offentlig försvarare som staten betalar.
Målsäganden är den som har drabbats av brottet och kan begära skadestånd. Vittnen berättar vad de har sett eller hört och har avlagt ed, vilket betyder att det är ett brott att ljuga. Rättegångar är som huvudregel offentliga, så att vem som helst kan lyssna och granska hur domstolen arbetar. I vissa mål, till exempel om sexualbrott eller när unga är inblandade, kan delar av rättegången hållas bakom stängda dörrar.
Domstolarna
Vilka är med i rättegången?
- Rätten
- En lagfaren domare och nämndemän dömer tillsammans.
- Åklagaren
- Lägger fram åtalet och bevisen.
- Försvararen
- Tar tillvara den tilltalades intressen.
- Målsäganden
- Den som har drabbats av brottet.
- Vittnen
- Berättar under ed vad de har sett och hört.
Rättegången är som huvudregel offentlig – vem som helst får komma och lyssna.
Nämndemän är vanliga medborgare som dömer tillsammans med de lagfarna domarna. Till tingsrätten väljs de av kommunfullmäktige, och till hovrätten och förvaltningsdomstolarna av regionfullmäktige. Mandatperioden är fyra år. Varje nämndeman har en egen röst, och tillsammans kan de rösta ned domaren.
Tanken är att domstolarnas bedömningar ska förankras i hur vanliga människor ser på rätt och fel, och att allmänheten ska få insyn. Eftersom nämndemännen i praktiken föreslås av de politiska partierna har systemet kritiserats. Kritikerna menar att det kan ge intryck av att politik påverkar domarna, medan försvararna menar att partierna bara är ett sätt att hitta engagerade medborgare.
Domstolarna
Nämndemännen
I tingsrätten dömer vanligtvis en lagfaren domare och tre nämndemän – vanliga medborgare som har valts för fyra år.
Varje nämndeman har en egen röst, och tillsammans kan de rösta ned domaren.
Nämndemännen föreslås av de politiska partierna, och det är omdiskuterat.
Rättssäkerhet betyder att lagarna tillämpas på samma sätt för alla, att besluten är förutsägbara och att den enskilde skyddas mot godtycke från staten. Det är en grund för en rättsstat, där också staten och makthavarna står under lagen.
Kapitlet går igenom de viktigaste principerna, hur högt kravet på bevisning är och varför domstolarna måste vara självständiga från regeringen och riksdagen.
Rättssäkerhet
Lika regler för alla – också för staten.
Likhet inför lagen betyder att alla ska behandlas lika, oavsett kön, ursprung, ekonomi eller position. Legalitetsprincipen, inget straff utan lag, betyder att ingen kan straffas för något som inte var förbjudet när det gjordes. Båda finns i grundlagen, regeringsformen.
Oskuldspresumtionen betyder att alla räknas som oskyldiga tills de har dömts, och att det är åklagaren som ska bevisa skulden. Rätten till försvar betyder att den misstänkte ska kunna få hjälp av en jurist och få ta del av bevisen mot sig. Principerna finns också i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som gäller som lag i Sverige.
Rättssäkerhet
Fyra principer
- 1Alla är lika inför lagen
- 2Inget straff utan lag
- 3Oskyldig tills motsatsen bevisats
- 4Rätt till försvar
Principerna skyddar alla – också den som är oskyldigt misstänkt.
För att någon ska dömas för ett brott måste åklagaren bevisa att det är ställt utom rimligt tvivel att hen har begått det. Det räcker alltså inte att det är troligt, eller ens mycket troligt. Det ska inte finnas någon annan rimlig förklaring.
I Sverige gäller fri bevisprövning: domstolen får själv värdera all bevisning, till exempel vittnesmål, filmer, DNA och tekniska spår. Det höga beviskravet gör att en del skyldiga frikänns. Tanken är att det är värre att döma en oskyldig än att låta en skyldig gå fri. En frikännande dom betyder därför inte alltid att domstolen tror att den tilltalade är oskyldig, utan att bevisen inte räckte.
Rättssäkerhet
Utom rimligt tvivel
För en fällande dom ska det vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått brottet.
Det räcker inte att det är troligt. Det får inte finnas någon annan rimlig förklaring.
Hellre att en skyldig går fri än att en oskyldig döms.
Enligt regeringsformen får ingen myndighet, inte heller riksdagen, bestämma hur en domstol ska döma i ett enskilt fall. Regeringen och riksdagen stiftar lagar och bestämmer hur mycket pengar domstolarna får, men de får inte lägga sig i enskilda mål. Domare kan inte heller avsättas för att makthavarna ogillar deras domar.
I länder där regeringen styr domstolarna kan oppositionspolitiker, journalister och kritiker dömas för att de är obekväma, och makthavarna kan slippa granskning. Därför räknas självständiga domstolar som en av grundpelarna i en rättsstat och i en demokrati. Mer om maktdelningen finns i presentationen Sveriges politiska system.
Rättssäkerhet
Självständiga domstolar
Ingen myndighet, inte heller riksdagen eller regeringen, får bestämma hur en domstol ska döma i ett enskilt fall.
Politikerna stiftar lagarna – men domstolarna tillämpar dem.
Där regeringen styr domstolarna kan kritiker dömas för att de är obekväma.
Nu kommer tre påhittade situationer där rättssäkerheten sätts på prov. För var och en ska du avgöra vilken princip som hotas: oskuldspresumtionen, legalitetsprincipen eller domstolarnas självständighet.
Fundera på vad som skulle hända med förtroendet för rättsväsendet om det fick gå till så.
Vilken princip?
Tre situationer. Rösta först.
En minister som försöker påverka hur en domstol dömer i ett enskilt mål bryter mot regeringsformen. Det spelar ingen roll om ministern tycker att domen borde bli hårdare eller mildare. Det är just i uppmärksammade mål som domstolarnas självständighet är som viktigast.
Fråga 1 av 3
”En minister ringer till tingsrätten och säger att en uppmärksammad tilltalad måste få ett hårt straff.”
Självständighet
Ingen får bestämma hur en domstol ska döma i ett enskilt fall.
Lagar får inte gälla bakåt i tiden när det gäller straff. Om riksdagen förbjuder något i dag kan ingen dömas för att ha gjort det i går. Annars skulle ingen kunna veta i förväg vad som är tillåtet, och makthavare skulle kunna straffa sina motståndare i efterhand.
Fråga 2 av 3
”En person åtalas för något som blev förbjudet först ett år efter att hon gjorde det.”
Legalitet
Inget straff utan lag – och lagen måste ha funnits när handlingen gjordes.
Det är åklagaren som har bevisbördan. Den tilltalade behöver inte bevisa att hen är oskyldig och behöver inte ens svara på frågor. Om bevisningen inte räcker ska domstolen frikänna, även om den tilltalade inte kan förklara vad hen gjorde.
Fråga 3 av 3
”Domstolen dömer den tilltalade eftersom han inte kan bevisa var han var den kvällen.”
Oskuldspresumtion
Det är åklagaren som ska bevisa skulden, inte den tilltalade sin oskuld.
Det sista kapitlet handlar om dem som drabbas av brott och vilket stöd de har rätt till, och om de utmaningar som rättsväsendet har i dag.
Rättssäkerhet gäller inte bara den misstänkte. Den som utsätts för brott har också rätt att få sin sak utredd och prövad inom rimlig tid.
Brottsoffer och utmaningar
Stödet och det som inte fungerar.
Den som har drabbats av ett brott är målsägande och har rätt att begära skadestånd av gärningspersonen, ofta i samma rättegång som brottmålet. Vid till exempel sexualbrott och allvarliga våldsbrott kan målsäganden få ett målsägandebiträde, en jurist som staten betalar och som stöttar under utredningen och rättegången.
Om gärningspersonen inte kan betala skadeståndet, eller inte har kunnat identifieras, kan brottsoffret ansöka om brottsskadeersättning från Brottsoffermyndigheten. På många domstolar finns också frivilliga vittnesstöd som kan förklara hur en rättegång går till och sitta med den som är nervös.
Brottsoffer och utmaningar
Brottsoffrets ställning
- Målsägande
- Den som har drabbats kan kräva skadestånd.
- Målsägandebiträde
- En jurist som staten betalar vid allvarliga brott.
- Brottsoffermyndigheten
- Ersättning när gärningspersonen inte kan betala.
- Vittnesstöd
- Frivilliga som stöttar i rättssalen.
Rättssäkerhet gäller också den som har utsatts för brott.
En stor del av de anmälda brotten klaras aldrig upp, till exempel många stölder och bedrägerier där det saknas spår eller misstänkta. Långa handläggningstider gör att både misstänkta och brottsoffer får vänta, och vittnen kan glömma eller påverkas under tiden.
I områden med kriminella nätverk kan vittnen och brottsoffer vara rädda för att berätta vad de vet, vilket brukar kallas tystnadskultur. När fler döms till fängelse eller häktas behövs fler platser, och kriminalvården har haft svårt att räcka till. Förtroendet för rättsväsendet är viktigt, eftersom människor som inte litar på det slutar anmäla brott och vittna. Hur rättsväsendet ska klara utmaningarna är en politisk fråga där partierna har olika svar.
Brottsoffer och utmaningar
Utmaningar
- Uppklaring
- Många anmälda brott klaras aldrig upp.
- Väntetider
- Utredningar och rättegångar kan dröja länge.
- Tystnad
- Vittnen vågar inte alltid berätta vad de vet.
- Förtroende
- Utan förtroende slutar människor anmäla brott.
Hur problemen ska lösas är en politisk fråga med olika svar.
Presentationen samlas i fem punkter:
- Staten har våldsmonopol, och rättskedjan med polis, åklagare, domstol och kriminalvård ska utreda och döma rättvist.
- Från brott till åtal: förundersökning, tvångsmedel som gripande, anhållande och häktning, och åklagarens åtalsplikt.
- Domstolarna har tre instanser, och de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna prövar olika slags mål.
- Rättssäkerhet: likhet inför lagen, inget straff utan lag, oskuldspresumtion, rätt till försvar och självständiga domstolar.
- Brottsoffer har rätt till stöd, och rättsväsendet har utmaningar som väntetider, tystnadskultur och förtroende.
Vad som händer efter en fällande dom, alltså vilka påföljder som finns och hur synen på straff har förändrats, går igenom i presentationen Synen på straff och påföljder. Hur lagar och normer hänger ihop finns i Lagar, regler och normer.
Ta med dig
Fem saker att komma ihåg
- 1Staten har våldsmonopol – rättskedjan tar över.
- 2Från brott till åtal finns regler på varje steg.
- 3Domstolarna dömer i tre instanser.
- 4Rättssäkerheten skyddar alla, också den misstänkte.
- 5Brottsoffer har rätt till stöd – och systemet har brister.
Frågorna har inga givna svar. Den första handlar om en grundläggande avvägning: ett högt beviskrav skyddar oskyldiga men gör att en del skyldiga frikänns, och ett lägre beviskrav skulle göra tvärtom. Den andra handlar om hur vanliga medborgare ska få inflytande över domstolarna utan att politik påverkar enskilda mål.
Den tredje frågan handlar om vad samhället kan göra för att fler ska våga vittna, till exempel bättre skydd, anonymitet eller snabbare rättegångar, och vad det i så fall kan kosta i rättssäkerhet för den tilltalade. Går du igenom presentationen själv kan du skriva ned argument för och emot innan du bestämmer dig.
Prata två och två
Vad är viktigast?
- Vad är värst: att en oskyldig döms eller att en skyldig går fri? Varför?
- Ska nämndemän fortsätta att föreslås av de politiska partierna?
- Vad kan få fler att våga vittna – och finns det risker med det?