Från 1500-talet till 1800-talet växte ett handelssystem fram mellan tre världsdelar runt Atlanten. Europeiska fartyg förde varor till Afrika, förslavade människor över havet till Amerika och socker, tobak och bomull tillbaka till Europa. Mönstret har gett handeln dess namn: triangelhandeln.
Presentationen förklarar varför handeln uppstod, hur de tre sträckorna fungerade och vad Mellanpassagen över Atlanten innebar för de människor som fördes bort. Den visar vem som tjänade på handeln, även i Sverige, hur de förslavade gjorde motstånd och hur slavhandeln och slaveriet till sist förbjöds. Sist tar den upp spåren som finns kvar i dag.
1500–1800-talet
Triangelhandeln
Ett handelssystem över Atlanten som byggde på att människor gjordes till varor.
Det är lätt att tro att triangelhandeln bara angick de stora sjöfartsländerna, som Storbritannien, Frankrike och Portugal. Men Sverige var också inblandat, om än i mindre skala.
Svenskt järn såldes till handelshus i Europa och blev en av varorna som byttes mot människor vid Afrikas kust. Från 1784 till 1878 ägde Sverige dessutom ön Saint-Barthélemy i Karibien. Där fanns förslavade människor ända till 1847, och hamnen i Gustavia användes i handeln. Du får veta mer i kapitlet om vinsterna i Europa.
Gissa först
”Sverige hade ingenting med slavhandeln att göra.”
Stämmer inte.
Svenskt järn användes i handeln, och på Sveriges ö i Karibien fanns slaveri till 1847.
Socker var länge en dyr lyxvara i Europa. När plantagerna i Karibien och Brasilien växte under 1600- och 1700-talen blev det billigare, och teet med socker blev vardag även för vanliga arbetare i England. Bakom det billiga sockret låg slavarbete.
Bomullen från plantagerna i Amerika var råvaran i de första textilfabrikerna i England under den industriella revolutionen. Kaffe och kakao odlades också på plantager med förslavade arbetare.
Huvudstaden på Saint-Barthélemy heter fortfarande Gustavia, efter kung Gustav III, och flera gator har kvar svenska namn. Spåren av triangelhandeln finns alltså både i det vi äter och i namn på kartan.
Spår i dag
Triangeln finns i ditt kök
- Socker
- Var en lyx i Europa – tills plantagerna gjorde det billigt.
- Bomull
- Råvaran i Englands första textilfabriker.
- Kaffe och choklad
- Odlades på plantager i Amerika.
- Gustavia
- En stad i Karibien som fortfarande bär en svensk kungs namn.
I handelshusens räkenskaper fördes förslavade människor upp som last, med pris, kön och ålder, på samma sätt som säckar med socker. Lagarna i kolonierna behandlade dem som egendom som kunde köpas, säljas, ärvas och straffas.
Men de var människor med namn, familjer, språk, religioner och minnen av ett liv före fångenskapen. Många kämpade för sin frihet. Presentationen talar därför om förslavade människor och inte bara om slavar, för att påminna om att slaveriet var något som gjordes mot dem, inte något de var.
Den frågan går igen i hela presentationen: hur kunde ett helt handelssystem bygga på att människor gjordes till varor, och hur kunde så många acceptera det så länge?
Spänningen
Varor eller människor?
- I handelsböckerna Last med ett pris, som socker och tyg.
- I verkligheten Människor med namn, familjer och språk.
Hur kunde ett helt handelssystem bygga på att människor gjordes till varor?
Det första kapitlet handlar om varför triangelhandeln uppstod. Efter Columbus resor 1492 erövrade europeiska stater stora delar av Amerika. Spanien, Portugal, Storbritannien, Frankrike och Nederländerna hade fartyg som kunde korsa oceaner, bättre navigationsinstrument och kanoner som gav dem makt över havsvägarna.
I kolonierna anlade de plantager, stora jordbruk som odlade en enda gröda för export. Socker, tobak och senare bomull krävde mycket arbete. Frågan var var arbetskraften skulle komma ifrån.
Plantagerna i Amerika
Socker, tobak och bomull krävde arbetskraft.
När européerna kom till Amerika förde de med sig sjukdomar som smittkoppor, mässling och tyfus. Urfolken hade aldrig mött dem och saknade motståndskraft. Forskare uppskattar att en mycket stor del av ursprungsbefolkningen dog under de första hundra åren, i många områden de allra flesta. Siffrorna är osäkra, men uppskattningar på 80–95 procent är vanliga.
Till sjukdomarna kom krig, tvångsarbete i gruvor och på gårdar, fördrivning från marken och försök att utplåna urfolkens kultur. I Karibien försvann taínofolket nästan helt som eget folk inom några årtionden. På fastlandet överlevde många urfolk, men de förlorade stora delar av sin mark och sin makt.
För kolonisatörerna innebar det att arbetskraften till gruvor och plantager saknades. De vände sig då till Afrika, där det sedan länge fanns slaveri och handel med människor, men inte i närheten av den skala som nu tog form.
Arbetskraften
När urfolken dog
Européerna förde med sig sjukdomar som smittkoppor och mässling, och de tvingade urfolken att arbeta.
I många områden dog de allra flesta av urfolken.
Kolonisatörerna sökte då arbetskraft i Afrika.
På plantagerna i Karibien, Brasilien och senare i södra USA odlades en enda gröda på stora arealer. Sockerrör skulle skördas, krossas och kokas snabbt, ofta dygnet runt under skördetiden. Arbetet var tungt och farligt, och de förslavade arbetarna straffades hårt.
Många plantageägare räknade med att det var billigare att köpa nya förslavade människor än att låta dem som arbetade leva längre. På sockeröarna dog därför fler än det föddes barn, och efterfrågan på nya människor från Afrika upphörde aldrig. Det är den onda cirkeln i diagrammet.
Vinsterna gick till plantageägarna och till handelshusen i Europa. Socker var under 1700-talet en av de mest värdefulla varorna i världshandeln.
Plantagen
En ond cirkel
flowchart TB
subgraph R1[Efterfrågan]
direction LR
A[Europa vill ha socker] --> B[Plantager i Amerika]
end
subgraph R2[Den onda cirkeln]
direction LR
C[Arbetskraft behövs] --> D[Människor förslavas] --> E[Många dör]
end
B --> C
E --> C
Det var billigare för ägarna att köpa nya människor än att låta de förslavade leva längre.
Det andra kapitlet följer handeln över Atlanten. Ett fartyg kunde göra hela varvet: från Europa till Afrika med varor, från Afrika till Amerika med förslavade människor och från Amerika tillbaka till Europa med råvaror. På varje sträcka fanns det något att tjäna.
Triangeln är en förenkling. Många fartyg seglade bara en eller två av sträckorna, och mellan Brasilien och Afrika gick handeln ofta direkt fram och tillbaka. Men bilden av triangeln visar hur de tre världsdelarna knöts samman.
Triangelns tre sträckor
Varor, människor och råvaror över Atlanten.
Kartan följer ett varv i triangelhandeln. I slutet av 1700-talet var Liverpool Europas största hamn för slavhandel, och Nantes var Frankrikes. Fartygen lastades med tyger, vapen, krut, sprit, järn och glaspärlor. Elmina på Guldkusten, i nuvarande Ghana, var ett fort som portugiserna byggde 1482 och som nederländarna tog 1637. Ouidah, i nuvarande Benin, hörde till kungariket Dahomey och blev en av de hamnar där flest människor fördes ombord.
Överfarten till Amerika, Mellanpassagen, tog ofta en till tre månader. Jamaica var Storbritanniens största sockerkoloni. Saint-Domingue, den västra delen av ön Hispaniola, var Frankrikes rikaste koloni med omkring en halv miljon förslavade människor på 1780-talet. Brasilien tog emot fler förslavade afrikaner än något annat land, och handeln mellan Salvador och Afrika gick ofta direkt, utan omvägen via Europa.
På hemresan fraktade fartygen socker, rom, bomull, kaffe och tobak till Europa. Vinsten från hela varvet stannade hos redare, handelshus och plantageägare i Europa.
Rutten
Ett varv över Atlanten
LiverpoolEuropa Fartygen lastas med tyger, vapen, sprit och järn.
ElminaGuldkusten I forten längs kusten hålls människor fångna i väntan på fartygen.
OuidahSlavkusten Kungariket Dahomey säljer krigsfångar. Här förs människor ombord.
JamaicaMellanpassagen Efter en till tre månader under däck säljs de som överlevt till sockerplantagerna.
Saint-DomingueKaribien Frankrikes rikaste koloni. En halv miljon förslavade odlar socker och kaffe.
SalvadorBrasilien Brasilien tar emot fler förslavade afrikaner än något annat land.
Tillbaka till EuropaHemresan Socker, rom, bomull och kaffe. Vinsten stannar i Europa.
Från Europa fördes tillverkade varor till Afrika: tyger, ofta från Indien, vapen och krut, sprit, järnstänger, kopparkittlar och glaspärlor. Vid kusten byttes de mot människor. Från Afrika fördes också guld, elfenben och kryddor, men de gick främst till Europa.
Den andra sträckan, från Afrika till Amerika, kallas Mellanpassagen eftersom den var mittendelen av varvet. Där var lasten människor. Den tredje sträckan förde plantagernas varor till Europa: socker, tobak, bomull, kaffe, kakao och färgämnet indigo. Från Amerika kom också silver från gruvorna i de spanska kolonierna.
Den rörliga pricken visar ett fartyg som gör hela varvet. Ett varv tog ofta mer än ett år.
Lasterna
Tre sträckor, tre laster
På varje sträcka fanns det något att tjäna – för köpmännen.
De europeiska handelsmännen tog oftast inte själva människorna till fånga. De höll till i fort och handelsstationer längs Västafrikas kust och köpte fångar av afrikanska härskare, krigsherrar och handlare. Många av de förslavade var krigsfångar, andra hade tagits vid räder eller dömts för brott eller skulder.
Slaveri och handel med människor fanns i Afrika före européerna, som i många andra delar av världen. Att afrikanska stater och handlare deltog berodde på krig mellan rivaliserande riken, möjligheten att få vapen och andra varor och kampen om makt. Vissa riken, som Dahomey, blev mäktiga på handeln. Andra försökte hålla sig utanför eller drabbades hårt av räder.
Men det var européerna som byggde upp det atlantiska systemet och skapade den enorma efterfrågan. Utan plantagerna i Amerika och fartygen från Europa hade handeln aldrig nått den omfattning den fick. Vapnen som byttes mot människor gjorde dessutom krigen värre, så att ännu fler kunde tas till fånga.
Vid kusten
Vem tog människorna till fånga?
flowchart TB
subgraph I[Afrikanska härskare och handlare]
direction LR
A[Krig och räder] --> B[Fångar förs till kusten]
end
subgraph K[Europeiska handelsmän]
direction LR
C[Fångna i forten] --> D[Förs ombord på fartygen]
end
B --> C
Men det var européernas efterfrågan som drev hela systemet.
Innan fartygen kom kunde de fångna sitta inspärrade i forten i veckor eller månader. Ombord kedjades männen oftast fast parvis under däck. Lastrummen byggdes om med hyllor så att så många människor som möjligt fick plats. Det fanns knappt utrymme att sitta upp, och luften var kvav och het.
Sjukdomar som dysenteri och smittkoppor spred sig snabbt. Mat och vatten var knappt, och besättningen använde våld och hot för att hålla ordning. I genomsnitt dog ungefär var sjunde människa ombord under överfarten, på vissa resor betydligt fler.
De förslavade gjorde ändå motstånd. Forskare uppskattar att det blev uppror på ungefär vart tionde fartyg. Andra vägrade äta eller hoppade överbord hellre än att föras vidare. Mellan människor från olika folk som inte talade samma språk växte band av vänskap som kunde hålla hela livet.
Överfarten
Mellanpassagen
En till tre månader fastkedjade under däck, med knappt plats att sitta upp.
Ungefär var sjunde dog under överfarten.
Många gjorde motstånd – det blev uppror på ungefär vart tionde fartyg.
Ingen vet exakt hur många människor som fördes bort. Siffrorna i diagrammet är avrundade uppskattningar från databasen Slave Voyages (Trans-Atlantic Slave Trade Database), där forskare har samlat uppgifter om fler än 35 000 resor. Den visar att omkring 12,5 miljoner människor fördes ombord på fartyg i Afrika från 1500-talet till 1860-talet.
Omkring 10,7 miljoner kom fram till Amerika. Uppskattningsvis 1,8 miljoner dog alltså under överfarten. Därtill dog många i krigen och räderna, under marscherna till kusten, i forten och under de första åren på plantagerna, men de dödsfallen finns inte i några register.
Mest omfattande var handeln på 1700-talet, när plantagerna i Karibien och Brasilien växte som snabbast. Flest fördes till Brasilien och Karibien. Till det som blev USA kom en mindre del, omkring 400 000 människor.
Omfattningen
Omkring 12,5 miljoner människor
Bakom varje stapel finns miljontals människor med namn, familjer och språk.
Tre beskrivningar av ett fartyg och samma fråga: på vilken av triangelns sträckor befinner sig fartyget? Rösta först. Tänk på vad som fanns att köpa och sälja i varje hamn.
Svaren finns på kartan och i diagrammet med de tre lasterna i kapitlet om triangelns tre sträckor.
Vilken sträcka?
Tre fartyg. Rösta först.
Tyger, vapen och sprit var varor som fördes från Europa till Afrikas kust. Där byttes de mot människor. Tygerna kom ofta från Indien och såldes vidare av europeiska handelskompanier.
Det visar att triangelhandeln var en del av en ännu större världshandel som också nådde Asien.
Fråga 1 av 3
”Fartyget lastar tyger, vapen och sprit.”
Europa → Afrika
Varorna byttes mot människor vid Afrikas kust.
Socker, bomull och kaffe odlades på plantagerna i Amerika och fördes till Europa. Det var på den här sträckan som det slavarbete som hade gjorts på plantagerna blev till vinst i Europa.
Sockret såldes i butiker i hela Europa, och bomullen blev råvara i de nya textilfabrikerna.
Fråga 2 av 3
”Fartyget lastar socker, bomull och kaffe.”
Amerika → Europa
Plantagernas varor såldes i Europa.
Innan fartygen seglade över Atlanten byggdes lastrummen om med hyllor, så att så många människor som möjligt fick plats. Det var förberedelsen för Mellanpassagen, sträckan från Afrika till Amerika.
Hur fartygen var inredda blev senare ett av de starkaste argumenten mot slavhandeln, när motståndarna i Storbritannien spred ritningar av ett fullastat slavskepp.
Fråga 3 av 3
”Lastrummet byggs om med hyllor där människor ska ligga.”
Afrika → Amerika
Mellanpassagen, där förslavade människor fördes över Atlanten.
Det tredje kapitlet handlar om vem som tjänade på triangelhandeln. Vinsterna gick till redare, handelshus, plantageägare och banker i Europa, och hamnstäder som Liverpool, Bristol, Nantes, Bordeaux och Amsterdam växte och blev rika.
Kapitlet tar också upp Sveriges del. Sverige var ingen stor aktör, men svenskt järn användes i handeln och Sverige ägde en ö i Karibien där det fanns slaveri.
Vinsterna i Europa
Hamnstäder, fabriker – och Sverige.
Hamnstäderna som skickade ut fartygen blev rika. I Liverpool, Bristol, Nantes och Bordeaux byggdes påkostade hus och lagerlokaler för pengar från handeln med människor och socker. För att finansiera och försäkra de långa och riskfyllda resorna växte banker och försäkringsbolag fram.
Bomull från plantagerna blev råvaran i de textilfabriker i England som var början på den industriella revolutionen. Vinster från handeln och plantagerna kunde investeras i nya företag. Med det billiga sockret, teet och kaffet förändrades också vad vanliga människor i Europa åt och drack.
Historiker diskuterar fortfarande hur viktiga vinsterna från slavhandeln och plantagerna var för industrialiseringen. Vissa menar att de var avgörande, andra att de bara var en av flera orsaker. Mer om hur handeln påverkar skillnader mellan länder i dag finns i presentationen Globalisering och ojämlikhet.
Vinsterna
Vem tjänade på handeln?
- Hamnstäderna
- Liverpool, Bristol, Nantes och Bordeaux växte och blev rika.
- Banker och försäkringar
- Växte fram för att finansiera och försäkra resorna.
- Bomullen
- Råvaran i Englands första textilfabriker.
- Kapitalet
- Vinster kunde investeras i industrin.
Hur viktiga vinsterna var för industrialiseringen diskuterar historiker än i dag.
Sverige var under 1700-talet en av Europas största exportörer av järn. Stångjärnet såldes till handelshus i bland annat Storbritannien, och en del av det smiddes om till stänger som användes som betalning vid Afrikas kust. Järnstänger var eftertraktade där och fungerade nästan som pengar. Svensk koppar såldes också ut i Europa och kunde hamna bland bytesvarorna.
Sverige hade också ett eget kort äventyr i Afrika. På 1650-talet hade ett svenskt handelskompani fortet Carolusborg på Guldkusten, i nuvarande Ghana. Det handlade främst med guld och elfenben och förlorades efter några år. Fortet byggdes senare ut av britterna och blev ett av deras största slavfort.
Bruksägare och köpmän i Sverige behövde alltså aldrig se ett slavskepp för att tjäna pengar på handeln. Så fungerar världshandeln ofta än i dag: vinsten och skadan kan ligga långt ifrån varandra.
Sverige
Svenskt järn i Afrika
Svenskt stångjärn såldes till handelshus i Europa.
Vid Afrikas kust användes järnstängerna som betalning för människor.
Bruksägarna i Sverige behövde aldrig se ett slavskepp för att tjäna på handeln.
År 1784 fick Sverige den lilla ön Saint-Barthélemy i Karibien av Frankrike, i utbyte mot rätt för franska fartyg att handla i Göteborg. Kung Gustav III ville att Sverige skulle ha en koloni som andra europeiska stater. Huvudorten fick namnet Gustavia efter honom.
Ön var för torr och bergig för stora plantager. I stället blev Gustavia en frihamn, där fartyg från många länder kunde handla utan tullar, även med förslavade människor. På ön fanns förslavade människor som arbetade i hamnen, i hushållen och på små odlingar. Svensk lag för ön tillät slaveriet och gav ägarna rätt att straffa dem hårt.
Efter att Storbritannien och Frankrike hade avskaffat slaveriet beslutade Sverige att göra detsamma. År 1847 friköpte svenska staten de omkring 500 människor som fortfarande var förslavade på ön. Ersättningen gick till ägarna, inte till dem som hade varit förslavade. År 1878 sålde Sverige ön tillbaka till Frankrike.
Sveriges koloni
Saint-Barthélemy
- 1784
- Sverige får den lilla ön i Karibien av Frankrike.
- Gustavia
- En frihamn – där också människor köptes och såldes.
- 1847
- Slaveriet avskaffas. Ersättningen går till ägarna.
- 1878
- Ön säljs tillbaka till Frankrike.
Det fjärde kapitlet handlar om hur slavhandeln och slaveriet tog slut. Det skedde inte av sig självt och inte bara för att människor i Europa ändrade uppfattning. De förslavade gjorde motstånd hela tiden, och upproret på Saint-Domingue visade att slaveriet kunde krossas.
I Europa och Nordamerika växte samtidigt en rörelse fram som ville avskaffa slaveriet. Den kallas abolitionismen, av engelskans abolish, avskaffa. Det tog ändå nästan hundra år från de första förbuden till att slaveriet var borta i hela Amerika.
Motstånd och avskaffande
De förslavade, Haiti och abolitionisterna.
Motståndet började redan vid kusten och ombord på fartygen. På plantagerna tog det många former. Det vardagliga motståndet syntes sällan: att arbeta långsamt, förstöra redskap eller låtsas vara sjuk. Lika viktigt var att hålla fast vid språk, berättelser, musik och religion och att bygga familjer trots att de kunde splittras när som helst.
Många flydde. Rymlingarna kallades maroner och byggde egna samhällen i berg och skogar. På Jamaica tvingade maronerna britterna att sluta fred med dem på 1700-talet. I Brasilien levde tiotusentals människor i det fria samhället Palmares under större delen av 1600-talet, tills det krossades av portugisiska trupper.
Det blev också öppna uppror. Det största i Brittiska Västindien bröt ut på Jamaica julen 1831. Det slogs ned brutalt, men skrämde det brittiska parlamentet och bidrog till att slaveriet avskaffades några år senare.
Motståndet
De förslavade gjorde motstånd
- Ombord
- Uppror, hungerstrejker och försök att fly.
- I vardagen
- Långsamt arbete, sabotage – och språk, musik och religion som hölls levande.
- Flykt
- Maroner byggde fria samhällen i berg och skogar.
- Uppror
- Störst och mest framgångsrikt på Saint-Domingue.
I augusti 1791 gjorde tiotusentals förslavade människor uppror i norra Saint-Domingue. Revolutionen i Frankrike, med sina tankar om frihet och jämlikhet, hade gett hopp, men upproret leddes av de förslavade själva. Den mest kända ledaren var Toussaint Louverture, som själv hade varit förslavad.
År 1794 avskaffade Frankrike slaveriet i alla sina kolonier. När Napoleon 1802 skickade en stor armé för att ta tillbaka kontrollen och återinföra slaveriet, togs Toussaint till fånga och dog i ett franskt fängelse. Men armén besegrades, och den 1 januari 1804 utropade Jean-Jacques Dessalines landet Haiti som självständigt.
Haiti var den första staten som grundades av människor som hade befriat sig själva från slaveriet. Slavägare i hela Amerika blev skrämda. År 1825 tvingades Haiti betala en stor ersättning till Frankrike för de förlorade plantagerna, och skulden tyngde landet i över hundra år.
Saint-Domingue blir Haiti
Revolutionen på Haiti
timeline title Från koloni till fri stat 1791 : De förslavade gör uppror 1794 : Frankrike avskaffar slaveriet 1802 : Napoleon försöker återinföra det 1804 : Haiti blir självständigt
Den första staten som grundades av människor som befriat sig själva.
I Storbritannien bildades 1787 en förening för att avskaffa slavhandeln. Många av grundarna var kväkare, en kristen grupp som menade att alla människor är lika inför Gud. Föreningen samlade in vittnesmål från sjömän, gav ut en ritning av slavskeppet Brookes där människorna låg packade som last, och samlade hundratusentals namn på protestlistor.
Olaudah Equiano, som själv hade förts bort som barn och senare köpt sig fri, gav 1789 ut en självbiografi om sitt liv. Den blev mycket läst och gjorde det svårare att tala om förslavade afrikaner som något annat än människor. På 1790-talet slutade hundratusentals britter att köpa socker från plantager med slavarbete, en av historiens första konsumentbojkotter.
År 1807 förbjöd det brittiska parlamentet slavhandeln, och 1833 beslutade det att avskaffa slaveriet i kolonierna från 1834. Slavägarna fick en mycket stor ersättning av staten, men de som hade varit förslavade fick ingenting och tvingades i flera år till fortsatt arbete. Mer om hur idén om mänskliga rättigheter växte fram finns i presentationen Mänskliga rättigheter.
Abolitionismen
Kampen mot slavhandeln
Kväkare, tidigare förslavade som Olaudah Equiano och vanliga britter krävde ett slut på handeln.
Hundratusentals britter slutade köpa socker från slavplantager.
År 1807 förbjöd Storbritannien slavhandeln.
Slavhandeln och slaveriet avskaffades inte på en gång. Danmark–Norge beslutade redan 1792 att förbjuda sin slavhandel från 1803. Storbritannien förbjöd handeln 1807 och USA förbjöd införsel av förslavade människor 1808. Efter förbudet patrullerade den brittiska flottan längs Västafrikas kust för att stoppa slavskepp, men den olagliga handeln till Brasilien och Kuba fortsatte i flera årtionden.
Att förbjuda handeln var inte samma sak som att avskaffa slaveriet. Storbritannien avskaffade slaveriet i sina kolonier 1834, Sverige på Saint-Barthélemy 1847 och Frankrike slutgiltigt 1848, efter att Napoleon hade återinfört det 1802. I USA avskaffades slaveriet 1865 efter inbördeskriget. Brasilien blev 1888 det sista landet i Amerika att avskaffa slaveriet.
Avskaffandet
Ett förbud i taget
Det tog nästan hundra år innan slaveriet var borta i hela Amerika.
Tre händelser och samma fråga: var hände det? Rösta först. Tänk på vem som tog beslutet och vem som tog sin frihet själv.
Svaren finns i kapitlen om vinsterna i Europa och om motstånd och avskaffande.
Vem gjorde det?
Tre händelser. Rösta först.
Det var det brittiska parlamentet som förbjöd slavhandeln 1807, efter tjugo års kampanj av abolitionisterna. Eftersom Storbritannien då var den största slavhandlande nationen fick förbudet stor betydelse.
Slaveriet i de brittiska kolonierna fanns ändå kvar till 1834.
Fråga 1 av 3
”Parlamentet förbjuder slavhandeln 1807 efter en lång kampanj.”
Storbritannien
Abolitionisterna fick parlamentet att förbjuda handeln.
Det var på Saint-Domingue som de förslavade gjorde uppror 1791 och besegrade både plantageägarna och Napoleons armé. År 1804 blev kolonin den självständiga staten Haiti.
Haiti var den första staten som grundades av människor som hade befriat sig själva från slaveriet.
Fråga 2 av 3
”Förslavade människor gör uppror och grundar en egen stat 1804.”
Haiti
Saint-Domingue blev den självständiga staten Haiti.
Det var Sverige som 1847 avskaffade slaveriet på sin karibiska ö Saint-Barthélemy, några år efter Storbritannien och året före Frankrike.
Svenska staten betalade ersättning till ägarna. De omkring 500 människor som blev fria fick ingenting.
Fråga 3 av 3
”Slaveriet avskaffas på en liten ö i Karibien 1847.”
Sverige
På Saint-Barthélemy, Sveriges koloni från 1784 till 1878.
Det femte kapitlet handlar om vad triangelhandeln har lämnat efter sig. Slaveriet i Amerika avskaffades för mer än hundra år sedan, men följderna syns fortfarande i befolkningen, i ekonomin, i idéer om människor och i hur länder minns sin historia.
Triangelhandeln brukar räknas som en del av början på den ekonomiska globaliseringen, när världsdelarna för första gången knöts samman i ett gemensamt handelssystem.
Arvet i dag
Spår i samhällen, idéer och minnen.
För att rättfärdiga slaveriet utvecklade europeiska tänkare idéer om att människor tillhör olika raser med olika värde. Idéerna saknar vetenskaplig grund, men de levde vidare efter slaveriet, i rasbiologin, i lagar om rassegregation och i den rasism som finns än i dag.
Ekonomiskt förlorade delar av Västafrika människor, och krigen kring handeln försvagade samhällen där. I Amerika ärvdes fattigdom och rikedom i generationer. Många länder i Karibien kräver i dag ursäkter och gottgörelse från de forna kolonialmakterna.
Triangelhandeln skapade också nya samhällen. Ättlingar till förslavade afrikaner, den afrikanska diasporan, har präglat musik som jazz, blues, samba och reggae, religioner, mat och språk i hela Amerika och Europa. FN uppmärksammar varje år den 25 mars som minnesdag för offren för slaveriet och den transatlantiska slavhandeln.
Arvet
Det som finns kvar
- Rasismen
- Idéer om raser utvecklades för att rättfärdiga slaveriet – och levde vidare.
- Ojämlikheten
- Skillnader i rikedom mellan länder och grupper finns kvar.
- Nya samhällen
- Den afrikanska diasporan präglar musik, religion, mat och språk.
- Minnet
- Krav på ursäkter och gottgörelse. FN:s minnesdag den 25 mars.
Plantagerna i Amerika behövde arbetskraft när urfolken dog, och europeiska handelsmän köpte förslavade människor vid Afrikas kust. På triangelns tre sträckor fördes varor till Afrika, omkring 12,5 miljoner människor över Atlanten och socker, tobak och bomull till Europa.
Vinsterna stannade i Europa, även i Sverige, som sålde järn till handeln och ägde Saint-Barthélemy. De förslavade gjorde motstånd hela tiden, och efter revolutionen på Haiti och abolitionisternas kamp förbjöds handeln och slaveriet under 1800-talet. Arvet syns i dag i rasism, ojämlikhet och i den afrikanska diasporans kultur.
Ta med dig
Fem saker att komma ihåg
- 1Plantagerna i Amerika – socker, tobak och bomull krävde arbetskraft.
- 2Triangelns tre sträckor – varor till Afrika, människor till Amerika och råvaror till Europa.
- 3Vinsterna i Europa – hamnstäder, fabriker och även Sverige tjänade på handeln.
- 4Motstånd och avskaffande – de förslavade, Haiti och abolitionisterna.
- 5Arvet i dag – rasism, ojämlikhet och nya samhällen.
Frågorna har inga givna svar. De handlar om hur människor kunde acceptera slavhandeln, om ansvar för det som hände för länge sedan och om var spåren finns i dag.
Försök att ge skäl för din ståndpunkt och lyssna på argumenten för andra sidan. Tänk på skillnaden mellan att förklara varför något hände och att försvara det.
Prata två och två
Ansvar och spår
- Varför tror du att så många i Europa accepterade slavhandeln så länge?
- Har Sverige i dag ett ansvar för sin del i handeln? Varför eller varför inte?
- Var ser du spår av triangelhandeln i världen i dag?