Första världskriget pågick från 1914 till 1918 och blev en av de dödligaste konflikterna i historien. Den här presentationen handlar inte om själva kriget, utan om hur det kunde börja. Upprinnelse betyder ursprung: varifrån något kommer.
Du får följa två spår. Det ena är de långsiktiga orsakerna, som byggdes upp under flera årtionden: stormakternas tävlan om kolonier och makt, kapprustningen, alliansblocken och nationalismen. Det andra är de fem veckorna sommaren 1914, från skotten i Sarajevo den 28 juni till att fem stormakter var i krig med varandra den 4 augusti. Till sist får du pröva frågan som har diskuterats sedan dess: vem bar skulden?
Europa 1871–1914
Första världskrigets upprinnelse
Hur skotten i Sarajevo blev ett storkrig på fem veckor – och varför krutet fanns där långt innan.
Det är lätt att säga att första världskriget började för att en ärkehertig blev skjuten. Mordet i Sarajevo den 28 juni 1914 satte verkligen igång den kris som ledde till kriget. Men mord på kungligheter och politiker hade hänt förut, utan att hela Europa gick i krig.
Historiker skiljer därför mellan den utlösande händelsen och de långsiktiga orsakerna. Skotten var gnistan. För att förstå varför gnistan blev en explosion behöver du veta varför Europa var fullt av krut: rivalitet, kapprustning, allianser och nationalism.
Gissa först
”Första världskriget började för att en ärkehertig blev skjuten i Sarajevo.”
Stämmer bara delvis.
Skotten var gnistan. Krutet hade samlats i årtionden.
Tänk dig ett bråk på skolgården. Två elever knuffas. Men båda har kompisar som har lovat att alltid ställa upp, och de kompisarna har i sin tur egna kompisar. Ingen vill se feg ut eller svika ett löfte. Snart är en stor grupp indragen, och efteråt är det svårt att säga vem som egentligen började.
Jämförelsen är förenklad, men den visar en viktig sak om 1914: löften mellan länder, alltså allianser, kunde göra en lokal konflikt mellan två länder till ett krig mellan många. Fundera på om det var den första knuffen som var orsaken, eller löftena, eller stämningen som redan fanns.
Ett vardagsexempel
Bråket på skolgården
Två elever börjar knuffas.
Båda har kompisar som har lovat att ställa upp.
Snart slåss halva skolgården. Var det den första knuffen som var orsaken?
En utlösande orsak är den händelse som sätter igång något, här skotten i Sarajevo. Långsiktiga orsaker är de förhållanden som gör att händelsen får så stora följder. De byggs upp under lång tid och syns inte alltid förrän det smäller.
Bilden med gnistan och krutet kommer från tiden själv: Balkan kallades Europas krutdurk, ett förråd av krut som kunde explodera vid minsta gnista. Ställ dig frågan genom hela presentationen: hade kriget kommit ändå, med en annan gnista? Eller hade det kunnat undvikas om bara någon hade fattat ett annat beslut sommaren 1914?
Spänningen
Gnistan eller krutet?
- Utlösande orsak Gnistan: skotten i Sarajevo den 28 juni 1914.
- Långsiktiga orsaker Krutet: rivalitet, kapprustning, allianser och nationalism.
Utan krut ingen explosion. Men hade krutet exploderat ändå?
De långsiktiga orsakerna brukar sammanfattas i fyra ord. Nationalism är tanken att varje folk ska ha en egen stat, och ibland att den egna nationen är förmer än andra. Imperialism är strävan att bygga ett världsvälde med kolonier. Militarism är tron att en stark armé och flotta är vägen till makt och säkerhet. Allianser är förbund där länder lovar att hjälpa varandra i krig.
På engelska kallas de ibland MAIN, efter begynnelsebokstäverna. Tänk på att orsakerna hänger ihop: kampen om kolonier skärpte rivaliteten, rivaliteten drev på kapprustningen och rädslan fick länderna att söka allierade. Ingen av dem räcker ensam som förklaring.
Översikt
Fyra långsiktiga orsaker
ishikawa
Första världskriget
Nationalism
Folk vill ha egna stater
Spänningar på Balkan
Imperialism
Kampen om kolonier
Rivalitet om handel
Militarism
Kapprustning
Färdiga krigsplaner
Allianser
Trippelalliansen
Trippelententen
Orsakerna hänger ihop. Ingen av dem räcker ensam.
Det första kapitlet handlar om Europas stormakter kring år 1900: Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland, och den svagare stormakten Italien. De tävlade om kolonier, handel och inflytande, och de rustade för att inte hamna efter varandra.
Särskilt viktigt var att Tyskland hade enats först 1871 och snabbt blivit Europas starkaste industriland. Det rubbade den gamla balansen. Storbritannien, som länge hade haft världens största imperium och flotta, kände sig utmanat, och Frankrike ville ha tillbaka de områden det hade förlorat till Tyskland.
Stormakter i tävlan
Kolonier, fabriker och slagskepp.
Under slutet av 1800-talet delade de europeiska stormakterna upp nästan hela Afrika och stora delar av Asien mellan sig. Vid Berlinkonferensen 1884–1885 kom de överens om regler för hur Afrika skulle delas. År 1914 var bara Etiopien och Liberia självständiga i Afrika.
Kolonierna gav råvaror till fabrikerna och marknader för varorna, men de var också ett tecken på makt. Tyskland kom sent till kapplöpningen och krävde ”en plats i solen”. När Tyskland försökte pressa Frankrike om Marocko 1905 och 1911 slutade det med att Storbritannien och Frankrike i stället kom närmare varandra.
Imperialismen skärpte alltså misstron mellan stormakterna, även om inget av de stora krigen faktiskt bröt ut om en koloni. Mer om nationalism och identitet finns i presentationen Kultur och nationell identitet.
Imperialism
Kampen om världen
- Storbritannien
- Världens största imperium och flotta – och vill behålla försprånget.
- Frankrike
- Stort kolonialvälde, men vill ha tillbaka Elsass-Lothringen från Tyskland.
- Tyskland
- Enat 1871, snabbast växande industri – och kräver ”en plats i solen”.
- Österrike-Ungern och Ryssland
- Gamla kejsardömen som tävlar om inflytandet på Balkan.
Tävlingen om kolonier och handel gjorde stormakterna misstänksamma mot varandra.
Militarism betyder att militären och militära värden får stor plats i ett samhälle. Kring år 1900 hade de flesta stormakter i Europa allmän värnplikt och stora arméer. Generalstaberna hade färdiga planer för hur arméerna snabbt skulle samlas och sättas in, och officerarna hade hög status.
Den mest kända kapprustningen gällde flottan. Tyskland beslutade genom flottlagarna 1898 och 1900 att bygga en stor slagskeppsflotta. Storbritannien, som var beroende av sjöfarten och sitt imperium, såg det som ett hot. År 1906 sjösatte britterna slagskeppet Dreadnought, som var så mycket starkare än alla äldre skepp att de nästan blev omoderna på en gång. Då började kapplöpningen om på nytt, och båda länderna byggde så fort de kunde.
År 1912 sa britterna att de skulle ha omkring 60 procent fler moderna slagskepp än Tyskland, alltså ungefär sexton brittiska för varje tio tyska. Det här kallas ibland säkerhetsdilemmat: det ena landet rustar för att känna sig säkert, men det gör det andra landet osäkert, så att det rustar ännu mer.
Militarism
Kapprustningen till sjöss
1906 gjorde slagskeppet Dreadnought alla äldre skepp omoderna – och kapplöpningen började om.
Det andra kapitlet handlar om allianserna. En allians är ett förbund där länder lovar att hjälpa varandra om någon av dem blir anfallen. Under årtiondena före 1914 delades Europas stormakter upp i två block som misstrodde varandra.
Allianserna skulle avskräcka: ingen skulle våga anfalla ett land med starka vänner. Men de kunde också få motsatt verkan. Om ett land i ett block hamnade i krig, kunde de andra dras med. Under kriget kallades de två sidorna Ententen och Centralmakterna.
Två block
Löften som skulle skydda – och kunde dra med alla.
Tyskland och Österrike-Ungern slöt ett förbund 1879. Italien anslöt 1882, och då kallades förbundet Trippelalliansen. Italien hade dock egna konflikter med Österrike-Ungern om områden vid Adriatiska havet, och när kriget kom 1914 stannade Italien utanför. År 1915 gick Italien med på den andra sidan.
Frankrike och Ryssland slöt en allians 1894. Storbritannien hade länge hållit sig utanför förbund, men gjorde 1904 en överenskommelse med Frankrike, entente cordiale, och 1907 en med Ryssland. De tre kallades Trippelententen. Storbritannien hade inget bindande löfte att gå i krig, och det gjorde utgången osäker ända till sista dagen.
Serbien ingick inte i något av blocken, men Ryssland såg sig som beskyddare av de slaviska och ortodoxa folken på Balkan. Under kriget kallades Tyskland och Österrike-Ungern med sina allierade, det Osmanska riket och Bulgarien, för Centralmakterna, och motståndarna för Ententen.
Allianser
Två läger
Allianserna skulle avskräcka. Men ett krig mellan två länder kunde nu dra med sig alla.
Tre beskrivningar av länder och samma fråga: hörde landet till Trippelalliansen, till Trippelententen eller till inget av blocken? Rösta först. Tänk på vilka länder som hade förlorat något till varandra och vilka som hade lovat att vara neutrala.
Svaren finns i kapitlen om stormakterna och om de två blocken.
Vilket block?
Tre länder. Rösta först.
Landet är Frankrike. Det förlorade Elsass-Lothringen till Tyskland efter det fransk-tyska kriget 1870–1871, när Tyskland enades. Många fransmän drömde om revansch, och Frankrike sökte allierade som kunde väga upp Tysklands styrka.
Frankrike slöt en allians med Ryssland 1894 och en överenskommelse med Storbritannien 1904. Därmed hörde det till Trippelententen.
Fråga 1 av 3
”Landet förlorade Elsass-Lothringen till Tyskland 1871 och ville ha det tillbaka.”
Trippelententen
Frankrike, allierat med Ryssland och Storbritannien.
Landet är Österrike-Ungern, en dubbelmonarki där kejsaren i Wien också var kung av Ungern. I riket bodde tyskar, ungrare, tjecker, polacker, kroater, serber och många fler folk.
Österrike-Ungern slöt förbund med Tyskland 1879, och med Italien 1882 blev det Trippelalliansen. Under kriget räknades det till Centralmakterna.
Fråga 2 av 3
”Dubbelmonarkin där kejsaren i Wien styrde över många olika folk.”
Trippelalliansen
Österrike-Ungern, förbundet med Tyskland sedan 1879.
Landet är Belgien. I ett fördrag i London 1839 lovade stormakterna, bland dem Storbritannien, Frankrike, Preussen, Österrike och Ryssland, att respektera Belgiens neutralitet. Belgien skulle inte ta ställning i krig mellan dem.
Det löftet blev avgörande 1914. När tyska trupper gick in i Belgien den 4 augusti förklarade Storbritannien krig mot Tyskland samma dag.
Fråga 3 av 3
”Landet vars neutralitet stormakterna hade lovat att respektera 1839.”
Neutralt
Belgien, tills tyska trupper gick in den 4 augusti 1914.
Det tredje kapitlet handlar om nationalismen och om Balkanhalvön i sydöstra Europa. Där möttes tre riken: det Osmanska riket, som var på väg att förlora sina europeiska områden, Österrike-Ungern och Ryssland. Där fanns också nya, små stater som Serbien, Bulgarien, Grekland och Montenegro.
Nationalismen gjorde att många folk på Balkan ville ha egna stater eller förenas med sina landsmän på andra sidan gränsen. Därför kallades Balkan Europas krutdurk: ett förråd av krut som kunde explodera vid minsta gnista.
Krutdurken på Balkan
Nationalism som enade – och splittrade.
Nationalism är tanken att människor med samma språk, kultur och historia är en nation och ska ha en egen stat. Under 1800-talet enade nationalismen många små stater till större: Italien blev ett kungarike 1861 och Tyskland ett kejsardöme 1871.
För riken med många folk var samma idé ett hot. I Österrike-Ungern var tyskarna ungefär en fjärdedel och ungrarna en femtedel av befolkningen, medan nästan hälften tillhörde slaviska folk som tjecker, polacker, ukrainare, kroater, serber, slovaker och slovener. Om varje folk krävde en egen stat skulle riket falla sönder.
Det är skillnad på en patriot och en nationalist. En patriot älskar sitt land utan att se ner på andra. En nationalist sätter den egna nationen främst och kan anse den förmer än andra. Före 1914 spreds en nationalism som gjorde krig mot grannarna lättare att acceptera.
Nationalism
Ett rike, många folk
Nationalismen enade Tyskland och Italien – men hotade att splittra Österrike-Ungern.
Under 1800-talet blev Serbien, Grekland, Rumänien, Montenegro och Bulgarien självständiga från det Osmanska riket. Vid Berlinkongressen 1878 fick Österrike-Ungern rätt att ockupera Bosnien och Hercegovina, och 1908 lade det in området i riket. Det väckte vrede i Serbien, eftersom många serber bodde i Bosnien.
I det första Balkankriget 1912–1913 drev Serbien, Bulgarien, Grekland och Montenegro ut det Osmanska riket ur nästan hela Europa. I det andra Balkankriget 1913 slogs de segrande staterna om bytet, och Bulgarien förlorade. Serbien nästan fördubblade sin yta och drömde om att ena alla sydslaver, också dem i Österrike-Ungern.
För ledarna i Wien var ett starkt Serbien ett hot mot hela riket. Många av dem ville krossa Serbien innan det blev för starkt. Ryssland, som såg sig som beskyddare av de slaviska folken, ville inte se Serbien förlora en gång till.
Balkan
Europas krutdurk
flowchart LR A[Osmanska riket försvagas] --> B[Balkankrigen 1912–1913] B --> C[Serbien växer] C --> D[Österrike-Ungern känner sig hotat]
Ryssland stödde Serbien. Österrike-Ungern hade Tyskland i ryggen.
Det fjärde kapitlet handlar om de fem veckorna sommaren 1914 som brukar kallas julikrisen. Den började med skotten i Sarajevo den 28 juni och slutade med att Storbritannien förklarade krig mot Tyskland den 4 augusti.
Lägg märke till att varje steg var ett beslut som någon fattade. Ledarna i Wien, Berlin, S:t Petersburg, Paris och London kunde ha valt annorlunda, men de var bundna av löften, krigsplaner och rädslan för att verka svaga.
Julikrisen 1914
Från skotten i Sarajevo till storkrig på fem veckor.
Tidslinjen visar julikrisens viktigaste hållplatser. Efter mordet den 28 juni dröjde det nästan fyra veckor innan Österrike-Ungern ställde sitt ultimatum. Under den tiden försäkrade sig ledarna i Wien om Tysklands stöd och förberedde kraven.
När ultimatumet väl hade ställts den 23 juli gick det fort. Inom två veckor hade Österrike-Ungern, Serbien, Ryssland, Tyskland, Frankrike, Belgien och Storbritannien hamnat i krig.
Översikt
Fem veckor
timeline title Julikrisen 1914 28 juni : Skotten i Sarajevo 5–6 juli : Blankofullmakten 23 juli : Ultimatumet 25 juli : Serbiens svar 28 juli : Krig mot Serbien 1–4 augusti : Storkrig
Söndagen den 28 juni 1914 besökte Österrike-Ungerns tronföljare, ärkehertig Franz Ferdinand, och hans hustru Sophie Sarajevo, huvudstaden i Bosnien. Sju unga män från gruppen Unga Bosnien väntade längs vägen. De ville att Bosnien skulle lösgöras från Österrike-Ungern och förenas med Serbien.
Först kastade en av dem en bomb, som missade bilen. Senare på dagen svängde chauffören fel och stannade för att backa – precis där den nittonårige bosniske serben Gavrilo Princip stod. Han sköt både Franz Ferdinand och Sophie, som dog kort efteråt.
Vapnen kom från Svarta handen, ett hemligt sällskap av serbiska officerare. Hur mycket Serbiens regering visste är fortfarande omstritt. Ledarna i Wien var ändå övertygade om att Serbien låg bakom, och såg en chans att göra upp med grannen en gång för alla.
28 juni 1914
Skotten i Sarajevo
- Offren
- Tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie.
- Skytten
- Gavrilo Princip, 19 år, bosnisk serb i gruppen Unga Bosnien.
- Vapnen
- Från Svarta handen, ett hemligt sällskap av serbiska officerare.
- Slumpen
- Chauffören svängde fel och stannade precis framför Princip.
Österrike-Ungern ville straffa Serbien, men visste att Ryssland kunde komma Serbien till hjälp. Därför skickade regeringen i Wien en budbärare till Berlin. Den 5 juli lovade kejsar Wilhelm II att Tyskland skulle stödja Österrike-Ungern, och dagen efter bekräftade rikskanslern löftet.
Löftet kallas blankofullmakten, efter en fullmakt där mottagaren själv får fylla i villkoren. Tyskland ställde inga krav på vad Österrike-Ungern fick göra. Ledarna i Berlin hoppades att kriget skulle hållas på Balkan, men de var beredda att ta risken att det blev ett storkrig. Därför spelar blankofullmakten en stor roll i diskussionen om vem som bar skulden.
5–6 juli 1914
Blankofullmakten
Österrike-Ungern frågar Tyskland: står ni bakom oss om vi tar itu med Serbien?
Tyskland lovar sitt stöd – vad som än händer.
Ett löfte utan villkor gjorde det lättare för Wien att ta risker.
Ett ultimatum är ett sista krav med en tidsgräns: gör så här, annars händer något värre. Österrike-Ungerns ultimatum lämnades i Belgrad den 23 juli 1914. Det innehöll tio krav, bland annat att Serbien skulle stoppa all propaganda mot Österrike-Ungern och låta österrikiska tjänstemän delta i utredningen av mordet på serbisk mark.
Kraven var avsiktligt så hårda att de var svåra att godta för ett självständigt land. Serbien svarade den 25 juli och gick med på nästan allt, men inte på att österrikiska tjänstemän skulle utreda i Serbien. Samma dag hade Serbien börjat mobilisera, alltså kalla in sina soldater. Österrike-Ungern bröt de diplomatiska förbindelserna och förklarade krig den 28 juli.
23–28 juli 1914
Ultimatumet
- 23 juli
- Österrike-Ungern ställer tio krav. Serbien får 48 timmar på sig.
- 25 juli
- Serbien säger ja till nästan allt – men inte till österrikiska utredare i landet.
- 28 juli
- Österrike-Ungern förklarar krig mot Serbien.
Kraven var gjorda för att Serbien inte skulle kunna säga ja till allt.
När Österrike-Ungern förklarade krig mot Serbien drogs land efter land in, som brickor i en rad av dominobrickor. Ryssland mobiliserade för att stödja Serbien. Tyskland krävde att Ryssland skulle sluta, och förklarade krig när det inte skedde. Eftersom Frankrike var Rysslands allierade och Tysklands krigsplan började med ett anfall västerut, förklarade Tyskland krig även mot Frankrike.
Vägen mot Frankrike gick genom det neutrala Belgien. När tyska trupper gick in där förklarade Storbritannien krig mot Tyskland. Bilden med dominobrickor är bra för att visa hur fort det gick, men den har en svaghet: brickor faller av sig själva. Länderna gjorde det inte. Varje steg var ett beslut som någon kunde ha fattat annorlunda.
Allianserna slår till
Dominoeffekten
Men brickorna föll inte av sig själva. Varje steg var ett beslut.
Kartan visar hur kriget spreds från Balkan till hela Europa på en dryg månad. Österrike-Ungern förklarade krig mot Serbien den 28 juli och besköt Belgrad dagen efter. Ryssland beordrade allmän mobilisering den 30 juli. Att mobilisera betyder att kalla in reservsoldater och föra arméerna till gränsen, och för de andra stormakterna såg det ut som ett första steg mot krig.
Tyskland krävde att Ryssland skulle avbryta mobiliseringen och förklarade krig den 1 augusti. Den 2 augusti krävde Tyskland fri väg genom Belgien, och den 3 augusti förklarade Tyskland krig mot Frankrike. På morgonen den 4 augusti gick tyska trupper in i Belgien. Storbritannien ställde ett ultimatum, och när det löpte ut sent på kvällen samma dag var Storbritannien i krig med Tyskland.
Gränserna på kartan är ungefärliga och visar läget 1914. Bosnien, där Sarajevo ligger, tillhörde Österrike-Ungern, och Polen var delat mellan Tyskland, Ryssland och Österrike-Ungern. Italien, som tillhörde Trippelalliansen, stannade utanför.
Juli–augusti 1914
Krigsförklaringarna sprids
Sarajevo28 juni Österrike-Ungerns tronföljare skjuts av en bosnisk serb.
Wien mot Belgrad28 juli Österrike-Ungern förklarar krig mot Serbien.
Ryssland mobiliserar30 juli Arméerna kallas in för att stödja Serbien.
Berlin mot S:t Petersburg1 augusti Tyskland förklarar krig mot Ryssland.
Berlin mot Paris3 augusti Tyskland förklarar krig mot Rysslands allierade Frankrike.
In i Belgien4 augusti Tyska trupper går in i det neutrala Belgien.
London mot Berlin4 augusti Storbritannien förklarar krig mot Tyskland.
- Centralmakterna
- Ententen
Tyskland riskerade att få krig på två fronter samtidigt: mot Frankrike i väster och Ryssland i öster. Den tyska generalstabens chef Alfred von Schlieffen gjorde därför en plan, som hans efterträdare ändrade på. Ryssland var stort och hade långa avstånd, så man räknade med att den ryska armén skulle behöva flera veckor för att bli redo.
Under de veckorna skulle huvuddelen av den tyska armén besegra Frankrike, på omkring sex veckor. För att komma runt de franska fästningarna vid gränsen skulle högerflygeln gå genom Belgien och svänga runt Paris. Sedan skulle trupperna föras med järnväg österut mot Ryssland.
Planen gjorde krisen farligare. När Ryssland mobiliserade ansåg de tyska generalerna att varje dag räknades, och planen krävde att Belgiens neutralitet bröts. Rikskanslern ska ha kallat fördraget som skyddade Belgien för ”en papperslapp”. För Storbritannien blev just Belgien skälet att gå med i kriget. Planen lyckades inte: tyskarna stoppades vid floden Marne i september 1914.
Krigsplanen
Schlieffenplanen
Genom BelgienFörst västerut Huvuddelen av armén går runt de franska fästningarna – genom det neutrala Belgien.
Runt ParisSex veckor Frankrike ska vara besegrat innan Ryssland är redo.
Sedan österutMed järnväg Trupperna förs till fronten mot Ryssland.
- Centralmakterna
- Ententen
- Neutralt
Tre händelser från sommaren 1914 och samma fråga: vilket datum hände det? Rösta först. Tänk på ordningen: först mordet, sedan kraven på Serbien och sist krigsförklaringarna mellan stormakterna.
Svaren finns i kapitlet om julikrisen.
När hände det?
Tre händelser. Rösta först.
Österrike-Ungern lämnade sitt ultimatum till Serbien den 23 juli 1914, nästan fyra veckor efter mordet. Serbien fick 48 timmar på sig att svara på de tio kraven.
Serbien svarade den 25 juli och godtog det mesta. Det räckte inte, och den 28 juli förklarade Österrike-Ungern krig.
Fråga 1 av 3
”Österrike-Ungern ger Serbien 48 timmar att svara på tio krav.”
23 juli
Ultimatumet kom nästan fyra veckor efter mordet.
Storbritannien var det sista av stormakterna i Ententen som gick med i kriget. Det hade inget bindande löfte att hjälpa Frankrike eller Ryssland, men hade lovat att skydda Belgiens neutralitet.
När tyska trupper gick in i Belgien på morgonen den 4 augusti krävde Storbritannien att de skulle dras tillbaka. Tyskland svarade inte, och sent samma kväll var Storbritannien i krig med Tyskland.
Fråga 2 av 3
”Storbritannien förklarar krig mot Tyskland, sedan tyska trupper har gått in i Belgien.”
4 augusti
Samma dag som Tyskland gick in i Belgien.
Franz Ferdinand och Sophie sköts i Sarajevo söndagen den 28 juni 1914. Det var den utlösande händelsen för julikrisen.
Exakt fem år senare, den 28 juni 1919, undertecknades fredsfördraget i Versailles, som du får läsa om i nästa kapitel.
Fråga 3 av 3
”Gavrilo Princip skjuter tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie.”
28 juni
Skotten i Sarajevo satte igång julikrisen.
Det sista kapitlet handlar om en fråga som har diskuterats sedan 1914: vem bar skulden för kriget? Under kriget skyllde alla sidor på varandra, och regeringarna gav ut samlingar av utvalda dokument som skulle visa att de själva var oskyldiga.
Frågan är inte bara historisk. Svaret påverkade fredsvillkoren efter kriget och hur människor i Tyskland såg på freden. Tänk på att en förklaring kan peka ut flera skyldiga på en gång, och att det är skillnad mellan att orsaka något och att bära ansvar för det.
Vem bar skulden?
En fråga historikerna fortfarande diskuterar.
Kriget slutade med ett vapenstillestånd den 11 november 1918. Fredsfördraget med Tyskland undertecknades i Spegelsalen i slottet i Versailles utanför Paris den 28 juni 1919, exakt fem år efter skotten i Sarajevo. Tyskland fick inte delta i förhandlingarna.
I artikel 231, som brukar kallas krigsskuldsparagrafen, fick Tyskland godta att Tyskland och dess allierade bar ansvaret för alla förluster och skador som kriget hade orsakat. Paragrafen var grunden för kraven på att Tyskland skulle betala skadestånd. Många tyskar upplevde freden som orättvis och förnedrande, och det utnyttjades senare av Hitler och nazisterna.
Den 11 november är fortfarande minnesdag i bland annat Storbritannien, Frankrike och Belgien, och många bär då en röd vallmo till minne av de stupade.
28 juni 1919
Krigsskuldsparagrafen
I Versaillesfreden fick Tyskland godta att Tyskland och dess allierade bar ansvaret för kriget.
Skulden blev grunden för kraven på skadestånd.
Många tyskar såg freden som orättvis – en känsla som nazisterna senare utnyttjade.
Efter kriget ville många, också i Storbritannien och USA, se kriget som en olycka som ingen egentligen ville. På 1960-talet väckte en tysk historiker stor debatt när han med hjälp av tyska arkiv hävdade att Tysklands ledare medvetet hade tagit risken för ett storkrig för att göra Tyskland till världsmakt.
Senare har andra historiker betonat att flera länder bar ansvar: Österrike-Ungern som ville krossa Serbien, Tyskland som gav blankofullmakten, Ryssland som mobiliserade tidigt, Frankrike som uppmuntrade sin allierade och Storbritannien som inte tydligt sa vad det tänkte göra. Ledarna har beskrivits som sömngångare som gled in i kriget utan att se vart det bar.
Andra lägger mer vikt vid systemet: allianserna, krigsplanerna och mobiliseringarna gjorde det svårt att stoppa en kris när den väl hade börjat. Inget av svaren är det enda rätta. När du jämför dem, fråga vad varje förklaring lägger störst vikt vid: personer och beslut, eller förhållanden och strukturer.
Historikernas svar
Tre sätt att förklara
- Tyskland bar huvudansvaret
- Ledarna i Berlin tog medvetet risken för storkrig för att bli världsmakt.
- Alla bar en del
- Ledarna i flera länder gled in i kriget som sömngångare.
- Systemet tog över
- Allianser, krigsplaner och mobiliseringar gjorde krisen svår att stoppa.
Handlar förklaringen om personers beslut eller om förhållanden som styrde dem?
Kring år 1900 tävlade Europas stormakter om kolonier, handel och makt, och Storbritannien och Tyskland kapprustade till sjöss. Rädslan fick dem att sluta förbund, och Europa delades i två block: Trippelalliansen och Trippelententen. På Balkan gjorde nationalismen Serbien starkare och Österrike-Ungern räddare.
Skotten i Sarajevo den 28 juni 1914 blev gnistan. Med Tysklands blankofullmakt ställde Österrike-Ungern ett ultimatum, och sedan drog allianserna och krigsplanerna in stormakt efter stormakt, till Storbritannien den 4 augusti. Vem som bar skulden har diskuterats ända sedan dess.
Ta med dig
Fem saker att komma ihåg
- 1Stormakter i tävlan – om kolonier, handel och slagskepp.
- 2Två block – Trippelalliansen mot Trippelententen.
- 3Krutdurken på Balkan – nationalism som enade och splittrade.
- 4Julikrisen 1914 – från skotten i Sarajevo till storkrig på fem veckor.
- 5Vem bar skulden? – en fråga historikerna fortfarande diskuterar.
Frågorna har inga givna svar. De handlar om hur man väger olika orsaker mot varandra och om ansvar: kan man lägga skulden för ett krig på ett enda land, eller på enskilda människor?
Försök att ge skäl för din ståndpunkt med exempel från presentationen, och lyssna på argumenten för andra svar. Tänk gärna på skillnaden mellan gnistan och krutet.
Prata två och två
Kunde kriget ha stoppats?
- Vilken av de långsiktiga orsakerna vägde tyngst – och varför?
- När under julikrisen hade kriget kunnat stoppas, och av vem?
- Var det rättvist att lägga skulden på Tyskland i Versaillesfreden?