Det mesta du vet om världen har du inte sett själv. Du har läst det, hört det eller fått det berättat av någon. Därför går det inte att klara sig utan att lita på andra.
Källkritik handlar om att granska: vem säger något, hur vet de det och vad vill de? Källtillit är den andra halvan: att veta vilka källor som brukar hålla, och varför de gör det.
Presentationen handlar om båda delarna och ger dig fyra saker att komma ihåg när du möter nyheter, inlägg och klipp. Gå framåt med piltangenterna eller genom att skrolla.
Om att lita på rätt saker
Källtillit
Att granska källor är bara halva jobbet. Den andra halvan är att veta vem man kan lita på – och varför.
Påståendet låter klokt. Den som är misstänksam mot allt borde väl inte kunna luras?
Men den som inte litar på någon har inget att jämföra med. Då blir en nyhet från en tidning lika lite värd som ett rykte i en chatt. Det blir svårare att veta vad som stämmer, inte lättare. Det är också precis vad den som sprider lögner vill: att allt ska kännas lika osäkert.
Att vara källkritisk betyder alltså inte att misstro allt. Det betyder att tänka efter vem som förtjänar förtroende.
Gissa först
”Den som är riktigt källkritisk litar inte på någon.”
Stämmer inte.
Den som inte litar på någon kan inte veta någonting alls. Då väger allt lika lite – nyheter, rykten och ren lögn.
Varje dag fattar du beslut utifrån information som du inte har kontrollerat själv. Du har inte mätt luftfuktigheten, räknat riksdagens stolar eller testat medicinen i ett labb.
Ändå är det rimligt att lita på väderappen, tidtabellen, läkaren och läroboken. De har haft rätt många gånger förut, någon ansvarar för dem, och det märks snabbt när de har fel. Ett bussbolag med fel tider får klagomål, och en läkare som skriver ut fel medicin kan förlora sin legitimation.
Förtroende är alltså inte naivt i sig. Det är ett sätt att klara vardagen. Frågan är vem man ska lita på, inte om man ska lita på någon.
Du litar redan
Hela dagen, utan att tänka på det
- Väderappen sa regn. Du tog jackan.
- Tidtabellen sa att bussen går 07.42.
- Läkaren skrev ut en medicin. Du tog den.
- Kartan visade vägen. Du följde den.
- Läroboken sa att riksdagen har 349 ledamöter.
Hur mycket av det har du kontrollerat själv? Nästan inget. Det är inte naivt. Det är nödvändigt.
Tänk dig en väg med ett dike på varje sida. I det ena hamnar den som tror på allt. Den personen delar vidare innan någon hunnit kontrollera och blir lätt lurad.
I det andra diket hamnar den som misstror allt. Det kan se kritiskt ut, men om allt är lika osäkert går det inte att skilja en granskad nyhet från ett påhitt. Då vinner den som hörs mest.
Målet är att hålla sig på vägen: att lita på vissa källor och kunna förklara varför, och att granska det som är nytt, okänt eller låter för bra – eller för hemskt – för att vara sant. Dra i reglaget och se hur texten ändras.
Hur mycket ska man lita?
Det finns ett dike på varje sida
Båda personerna i exemplet tvivlar, men på olika sätt.
Den första vill bara tro på det hen har sett med egna ögon. Det låter kritiskt, men ingen kan kontrollera allt själv. Den som kräver det fastnar – och kan lika gärna börja tro på vad som helst.
Den andra frågar vem som påstår något, vem som säger emot och hur de vet det. Du behöver inte själv kunna bevisa att månlandningen 1969 hände. Det räcker att veta att forskare i många länder har undersökt månstenarna som astronauterna tog med hem, att Sovjetunionen – USA:s rival i kapplöpningen till månen – följde färderna utan att ifrågasätta dem, och att speglarna som lämnades på månen fortfarande används för att mäta avståndet dit med laser.
Den som tror på konspirationsteorier säger ofta att hen ”tänker själv”. Skillnaden ligger i vilka frågor man ställer och vilka svar man godtar.
Två sätt att tvivla
Någon säger att månlandningen aldrig hände.
”Jag var inte där. Hur ska jag kunna veta?”
”Vem påstår det? Vem säger emot? Hur vet de det?”
Den som tror på konspirationsteorier kallar sig ofta källkritisk. Skillnaden ligger i vilka frågor man ställer.
Den första regeln handlar om att veta vilka dina källor är. Vem äger tidningen? Vem driver kontot? Vilka åsikter har de, och vad vill de uppnå?
Det gäller även källor som tycker något. En källa med en åsikt kan fortfarande vara pålitlig när det gäller fakta. Det viktiga är att du vet var den står, så att du kan läsa rätt.
De kommande sidorna handlar om tidningarnas ledarsidor, skillnaden mellan nyheter och åsikter, vad olika personer vill och vad som gör en källa värd att lita på.
Lär känna dina källor
Även de som tycker något.
De flesta stora svenska tidningar har en ledarsida där tidningen skriver vad den tycker i politiska frågor. Varje ledarsida har en uttalad hållning: Dagens Nyheter och Expressen är liberala, Svenska Dagbladet är moderat och Aftonbladet är socialdemokratisk.
Tidningarna kallar sig ofta ”oberoende” eller ”obundna”. Det betyder att de inte ägs eller styrs av något parti, även om de delar ett partis idéer.
Att en tidning är partisk på ledarsidan gör den inte opålitlig. När den säger öppet var den står vet du hur du ska läsa. Svårare är avsändare som döljer vad de vill, till exempel en sajt som ser neutral ut men drivs av en organisation med ett eget intresse.
Du vet var du har dem
Var står tidningarnas ledarsidor?
- Dagens Nyheter liberal
- Svenska Dagbladet moderat
- Aftonbladet socialdemokratisk
- Expressen liberal
Partisk betyder inte opålitlig. En tidning som säger öppet var den står är lättare att läsa rätt än en avsändare som döljer det.
En tidning har olika delar med olika uppdrag. Nyhetsdelen ska berätta vad som har hänt så korrekt och allsidigt som möjligt, och där ska tidningens politiska hållning inte styra. Journalisterna följer pressetiska regler, och den som anser att en artikel är felaktig kan anmäla den.
Ledarsidan, liksom debatt- och kultursidorna, är till för åsikter. Där ska skribenten argumentera och försöka övertyga. Det är inget fel, så länge läsaren förstår att det är en åsikt.
Problemet uppstår i flödet. När en text delas i sociala medier syns ofta bara rubrik och bild, och en ledare kan se ut precis som en nyhet. Titta efter märkningar som Ledare, Krönika, Debatt eller Analys innan du bestämmer dig för vad du läser.
Samma tidning, olika uppdrag
Nyhet eller åsikt?
Nyhetsdelen ska rapportera vad som hänt. Där ska tidningens politiska färg inte märkas.
Ledarsidan tycker. Det är meningen.
I flödet ser de likadana ut. Kolla vilken sort du läser.
Människor har olika skäl att säga det de säger. Det betyder inte att de ljuger, men det påverkar vad de lyfter fram och vad de låter bli att nämna.
En politiker vill få röster och visar gärna det som talar för det egna partiet. En forskare står för en metod, och andra forskare granskar resultaten innan de publiceras. En influencer kan ha fått betalt – då ska reklamen enligt lag vara tydligt markerad. En kompis menar oftast väl, men har kanske bara sett något i ett flöde.
Fråga dig vad personen vinner på att du tror på det. Då vet du vilka delar du behöver kontrollera, och hur mycket du kan lita på resten.
Det gäller personer också
Vad vill den som pratar?
- Politikernvill vinna valet
- Forskarenstår för sin metod – och andra forskare granskar den
- Influencernkan ha fått betalt för att tycka
- Kompisenhar oftast bara hört det någonstans
Alla kan ha rätt. Men om du vet vad de vill, vet du hur du ska lyssna.
Alla kan ha fel, även stora tidningar. Skillnaden är vad som händer sedan.
På en svensk tidning finns en ansvarig utgivare som enligt lag svarar för det som publiceras. Journalisterna skriver under med sina namn, och fel ska rättas öppet. Andra medier granskar varandra, och en tidning som ofta har fel förlorar läsare och förtroende. Den har mycket att förlora.
Ett anonymt konto har ingen som ansvarar. Ett felaktigt inlägg kan raderas, kontot kan byta namn och ingen behöver stå för något.
Därför förtjänar etablerade medier mer förtroende. Inte för att de aldrig har fel, utan för att det finns ett system som upptäcker och rättar felen.
Varför lita på vissa?
Vad händer när de har fel?
Tidningen
- Någon står för texten med sitt namn.
- Felet rättas – öppet.
- Andra medier granskar.
- Ryktet står på spel.
Det anonyma kontot
- Ingen står för något.
- Inlägget raderas.
- Kontot byter namn.
- Inget att förlora.
Det är därför etablerade medier förtjänar mer tillit. Inte för att de aldrig har fel.
Den andra regeln handlar om att jämföra. När något är viktigt eller överraskande ska du kontrollera om fler, oberoende källor säger samma sak.
”Öppna en ny flik” betyder att du lämnar sidan du läser och söker på annat håll. Vad skriver andra om händelsen? Vad vet man om den som publicerade den? Det går ofta snabbare att ta reda på vem som står bakom något än att granska varje påstående i texten.
Det är så faktagranskare arbetar. De läser inte bara på djupet, de läser åt sidan.
Lita aldrig på en enda källa
Öppna en ny flik.
När många säger samma sak känns det sant. Men antalet konton säger ingenting om antalet källor.
I exemplet delar åtta olika konton samma klipp, och alla går tillbaka till en och samma okända avsändare. Det är fortfarande bara en källa, hur många gånger den än delas.
Leta i stället efter oberoende källor: någon som själv har tagit reda på saken, och som du vet vem det är. Att en känd nyhetsredaktion eller en myndighet bekräftar uppgiften är något helt annat än att ännu ett konto delar samma klipp.
Alla säger samma sak
Åtta konton. Hur många källor?
En. Alla delar samma klipp. Kolla om någon annan, som du vet vem det är, säger samma sak.
Den tredje regeln: när du inte vet vem som står bakom en uppgift ska du vara extra försiktig.
En okänd eller otydlig avsändare behöver inte betyda att uppgiften är fel. Men du har ingenting att gå på – ingen historik, ingen som ansvarar och inget sätt att veta vad avsändaren vill. Vänta därför med att tro på det, och framför allt med att dela det, tills du vet mer.
Leta efter ett namn, en organisation, en sida som heter ”Om oss” eller en ansvarig utgivare. Sök på avsändaren i en ny flik och se vad andra skriver om den.
Okänd avsändare?
Var extra skeptisk.
De fyra korten visar olika slags avsändare. Klicka på ett kort för att se vem som står bakom.
Krisinformation.se är myndigheternas gemensamma kanal vid kriser. Avsändaren är känd och ansvarar för att informationen stämmer. Sajten om sömn har ingen ansvarig, använder skrämmande rubriker och vill sälja ett kosttillskott. Där ska varningsklockorna ringa.
Ledarsidan är en känd avsändare, men texten är en åsikt. Du vet var den kommer ifrån, men den är inte ett faktum. Kontot med bilden som ”de inte vill att du ska se” är bara tre veckor gammalt och har ingen historik alls. Att bilden har delats 48 000 gånger säger ingenting om att den är sann.
Kan du inte svara på vem som står bakom? Behandla det som ett rykte tills du vet mer.
Vem står bakom?
Lita på – eller vänta?
Kan du inte svara på vem som står bakom? Behandla det som ett rykte tills du vet mer.
Den fjärde regeln handlar om var de flesta möter information i dag: i flöden på sociala medier.
I flödet går allt fort. Klipp och inlägg kommer direkt efter varandra, avsändaren syns knappt och du hinner sällan tänka efter. Det är där det är lättast att luras – inte för att du är dum, utan för att flödet är byggt för att du ska fortsätta skrolla.
De kommande sidorna visar hur flödet fungerar och vad du kan göra för att ta tillbaka kontrollen.
Stanna upp i flödet
Det är där det är lättast att luras.
I ett flöde med korta klipp avgör de flesta på en sekund eller två om de ska stanna eller skrolla vidare. Det ger ingen tid att fundera på om något stämmer.
När vi har bråttom går vi på magkänsla. Vi tror lättare på sådant som känns bekant eller som stämmer med det vi redan tycker. Det är helt mänskligt, men det gör också flödet till ett bra ställe att sprida falsk information.
Du skrollar. Ett klipp i sekunden.
I flödet syns oftast bara ett användarnamn, och det säger sällan något om vem som faktiskt står bakom. Klipp laddas ner och läggs upp igen av andra konton, ofta utan att det framgår var de kommer ifrån.
Ett klipp kan också vara gammalt, filmat någon helt annanstans eller klippt så att det ger en annan bild än det som hände. Utan att veta vem som har gjort det går det inte att veta om det stämmer.
Vem har gjort dem? Oftast vet du inte.
Det du ser i flödet väljs ut av en algoritm, ett datorprogram som försöker gissa vad du vill se. Den mäter hur länge du tittar och vad du gillar, kommenterar och delar.
Plattformarna tjänar pengar på reklam, och ju längre du stannar desto mer reklam kan de visa. Därför belönar algoritmen det som håller kvar dig, inte det som är sant eller viktigt. Ett påhittat klipp som många tittar på sprids mer än en korrekt nyhet som få bryr sig om.
Flödet visar det som får dig att stanna kvar – inte det som stämmer.
Starka känslor får oss att reagera: vi kommenterar, delar och visar för andra. Därför sprids innehåll som gör oss arga, rädda eller roade snabbare än lugn och saklig information.
Studier har visat att falska nyheter ofta sprids snabbare än sanna, just för att de är mer överraskande och upprörande. Den som vill sprida desinformation vet det och utformar sina inlägg för att väcka känslor.
Om något gör dig väldigt arg eller chockad är det alltså en signal att stanna upp, inte att dela.
Ilska, chock och skratt sprids snabbast.
Du kan inte kontrollera allt du ser i flödet, och det behöver du inte heller. Men när något verkar viktigt, överraskande eller gör dig upprörd kan du stanna upp och fråga: vem vill att jag ska se det här, och varför?
Titta på vem som har lagt upp det, sök efter samma uppgift hos en källa du känner till och vänta med att dela tills du vet mer. Ofta räcker det med en halv minut.
Stanna upp. Fråga: vem vill att jag ska se det här?
Presentationen samlas i fyra regler:
- Lär känna dina källor. Vet vem som står bakom och var de står, även när de tycker något.
- Lita aldrig på en enda källa. Kontrollera om andra, oberoende källor säger samma sak.
- Var extra skeptisk mot okända och otydliga avsändare. Behandla det som ett rykte tills du vet mer.
- Stanna upp i flödet. Fråga vem som vill att du ska se det du ser.
Källkritik och källtillit hänger ihop. Källkritik är att granska det du möter. Källtillit är att veta vilka källor som brukar hålla och kunna förklara varför. Den som bara gör det första blir misstänksam mot allt, och den som bara gör det andra blir lätt lurad.
Ta med dig
Fyra saker att komma ihåg
- 1Lär känna dina källor – även de som tycker något.
- 2Lita aldrig på en enda källa.
- 3Okänd eller otydlig avsändare? Var extra skeptisk.
- 4Stanna upp i flödet.
Källkritik är att granska.
Källtillit är att veta vem man kan lita på – och varför.
I klassrummet diskuterar ni frågorna två och två i tre minuter. Går du igenom presentationen på egen hand kan du i stället skriva ner dina svar.
Tänk på vilka tre källor du oftast får nyheter från, till exempel en tidning, en nyhetsapp, ett konto eller en person. Varför litar du på just dem? Vet du var de står politiskt och vem som äger dem? När kollade du senast om en annan källa sa samma sak?
Om du märker att du inte vet svaret är det en bra början. Välj en av dina källor och ta reda på vem som står bakom den och vem som ansvarar för det som publiceras.
Prata två och två
Vilka tre källor litar du på för nyheter?
- Varför just de?
- Vet du var de står politiskt?
- När kollade du senast med en andra källa?