Varje berättelse har en berättare: en röst som berättar och som bestämmer vad du som läsare får veta. Berättaren är inte samma sak som författaren. Författaren är en verklig människa som har skrivit texten. Berättaren finns bara i texten. I presentationen tänker vi på berättaren som en kamera: var står den, vems huvud kan den gå in i, och vad ligger utanför bild? Du följer Noor och hennes klass, som läser en kort novellbörjan och ska skriva om vem som berättar.
Presentationen är gjord för Svenska nivå 1 (SVEN1000X) och fungerar också i Svenska som andraspråk nivå 1 (SVEA1000X). I Svenska nivå 1 tar den upp de här delarna av det centrala innehållet:
- ”Läsning av, samtal om och analys av skönlitterära texter ur genrerna epik, lyrik och dramatik, författade av såväl kvinnor som män, med betoning på samtida litteratur.”
- ”Centrala motiv, berättarteknik och stildrag i fiktivt berättande.”
- ”Skriftlig framställning av olika typer av texter för kommunikation, lärande och reflektion, däribland argumenterande texter och kreativt skrivande.”
I Svenska som andraspråk nivå 1 tar den upp:
- ”Läsning av, samtal om och analys av skönlitterära texter ur genrerna epik, lyrik och dramatik, författade av såväl kvinnor som män, med betoning på samtida litteratur.”
- ”Strategier för att läsa och samtala om skönlitteratur.”
- ”Centrala motiv, berättarteknik och stildrag i fiktivt berättande.”
- ”Skriftlig framställning av olika typer av texter för kommunikation, lärande och reflektion, däribland argumenterande texter och kreativt skrivande.”
Ej granskad – kan innehålla fel. Kommentera gärna.
Litteratur
Berättarperspektiv
Vem berättar – och vad vet berättaren? Var står kameran?
När en berättelse börjar med ”Jag öppnade dörren” är det lätt att tro att det är författaren som talar. Men författaren har hittat på jaget, precis som alla andra personer i berättelsen. Jaget är en person i texten, och det är jaget som berättar.
Därför kan en vuxen författare skriva med en sextonårig pojkes röst, eller med en hunds. Det säger ingenting om vem författaren är. Den som berättar kallas berättaren, och den som har skrivit texten kallas författaren.
Gissa först
Vem säger ”jag” i en berättelse?
Berättaren.
Författaren har hittat på den som berättar.
Noor går första året på gymnasiet. I svenskan läser klassen korta noveller och pratar om hur de är gjorda. I dag får de början av en novell som heter Sent. Den är bara sju meningar lång, och den är lätt att förstå: en pojke som heter Adam kommer för sent till lektionen, och alla tittar på honom.
Läs texten en gång och fundera på vad den handlar om. Läs den sedan en gång till och fundera på hur den är gjord. Vem berättar? Vad får du veta, och vad får du inte veta?
Novellbörjan är skriven för den här presentationen. Personerna finns inte på riktigt.
Fallet
Klassen läser novellbörjan ”Sent”
Sent
Jag öppnade dörren så tyst jag kunde. Det hjälpte inte. Alla vände sig om och stirrade på mig. Kinderna brände.
– Adam, vad bra att du kom, sa Eva.
Jag visste att hon menade tvärtom. Jag satte mig längst bak och låtsades leta efter en penna.
Uppgiften: Vem berättar – och vad gör det med läsaren?
Noor har förstått vad som händer i texten. Men hon skriver ”författaren”, som om det var författaren själv som kom för sent. Det är ett av de vanligaste misstagen i en analys. Jaget i texten heter Adam, och han är en person som författaren har hittat på.
Hon skriver också att läraren är elak. Det är Adams tolkning, inte något som texten visar. Adam tror att Eva menar tvärtom, men vi får aldrig veta vad Eva själv tänker.
Till sist berättar Noor bara vad som händer. Uppgiften frågar hur texten är gjord: vem som berättar och vad det gör med läsaren. Det ska hon få hjälp med i resten av presentationen.
Fallet
Vad är fel i Noors analys?
Noors analys
Författaren kommer för sent till lektionen och skäms. Läraren är elak mot honom, och alla stirrar.
Hon blandar ihop författaren och Adam.
Och vet vi att Eva är elak?
Tänk dig att någon ska filma ögonblicket när Adam kommer in. Var ska kameran stå? Den kan sitta i Adams huvud, så att vi ser det han ser och hör hans tankar. Den kan följa Eva och gå in i hennes huvud. Eller så kan den sväva ovanför klassrummet och se in i allas tankar.
Samma händelse blir tre olika berättelser, beroende på var kameran står. Det är det som kallas berättarperspektiv. Läroböcker använder lite olika ord för det: berättarperspektiv, berättarteknik, synvinkel eller berättarröst.
Ställ tre frågor: Var står kameran? Vems huvud kan den gå in i? Vad ligger utanför bild? Det som ligger utanför bild får läsaren inte veta.
Metaforen
Berättaren är som en kamera
- Var står kameran?
- Vems huvud kan den gå in i?
- Vad ligger utanför bild?
Författaren är en verklig människa. Hon har ett namn, har levt eller lever någonstans och har skrivit texten. Berättaren finns bara i texten. Det är rösten som berättar, och den kan vara en person i berättelsen eller en röst utanför den.
Författaren väljer vem som ska berätta och var kameran ska stå. Därför skriver du ”författaren” när du talar om valen: ”Författaren låter Adam berätta.” När du talar om det som händer och tänks i texten skriver du ”berättaren”, ”jaget” eller personens namn.
Det gäller också när en författare skriver om något hon har varit med om. Även då är jaget i texten en gestalt som hon har format med ord.
Författaren och berättaren
Författaren väljer – berättaren berättar.
Tänk på författaren som den som bestämmer över filmen. Hon står utanför och väljer var kameran ska stå. Kameran, alltså berättaren, finns inne i berättelsen.
Författaren till Sent kunde ha låtit Eva berätta, eller en klasskamrat, men valde Adam. Det är ett val, och val går att analysera: Varför just Adam? Vad vinner texten på det, och vad förlorar den?
Författaren och berättaren
Vem bestämmer var kameran står?
Författaren väljer – berättaren berättar.
I en analys av Sent skriver du inte att författaren kommer för sent, för det är Adam som gör det. Skriv ”jag-berättaren”, ”jaget”, ”huvudpersonen” eller ”Adam”.
Ordet ”författaren” använder du när du skriver om valen som författaren har gjort: ”Författaren låter Adam berätta själv” eller ”Författaren visar aldrig vad Eva tänker”. Då visar du att texten är gjord, och att den kunde ha varit gjord på ett annat sätt.
Författaren och berättaren
Skriv berättaren – inte författaren
Om det som händer: berättaren, jaget eller Adam.
Om valen: författaren.
En jag-berättare är en person i berättelsen som berättar om sig själv i första person: jag gick, jag tänkte, jag kände. Den kallas också förstapersonsberättare. Kameran sitter i jagets huvud.
Det ger närhet. Du får veta exakt vad jaget ser, känner och tänker, och det är lätt att leva sig in i det. Men jaget vet inte vad de andra tänker. Allt du får veta om dem är det jaget ser, hör eller tror.
Därför kan en jag-berättare ha fel. Jaget kan missförstå andra, glömma, överdriva eller ljuga. Då talar man om en opålitlig berättare.
Jag-berättaren
Kameran sitter i huvudet på en person.
I Sent sitter kameran i Adams huvud. Du ser det han ser: dörren, klassen som vänder sig om och Eva. Du hör också det han tänker och känner: kinderna bränner, och han tror att Eva menar tvärtom.
Adam kan inte se sig själv utifrån. Han kan inte heller se in i de andras huvuden. Det betyder att du som läsare kommer mycket nära Adam, men att du bara får veta det han vet.
Lägg märke till ”Alla vände sig om och stirrade på mig”. Är det säkert att alla stirrade? Så känns det för Adam. En jag-berättare berättar hur världen ser ut för jaget.
Jag-berättaren
Kameran i Adams huvud
Jag öppnade dörren så tyst jag kunde. Det hjälpte inte. Alla vände sig om och stirrade på mig. Kinderna brände.
– Adam, vad bra att du kom, sa Eva.
Jag visste att hon menade tvärtom. Jag satte mig längst bak och låtsades leta efter en penna.
Vi ser det Adam ser – och hör hans tankar.
Alla andra huvuden är stängda.
Adam är säker på att Eva menar tvärtom, alltså att hon är ironisk och egentligen tycker att det är dåligt att han kommer för sent. Men det är Adams tolkning. Kameran sitter i hans huvud, så den kan inte gå in i Evas.
Kanske har han rätt. Kanske har han fel. Texten ger oss inget sätt att veta. När du analyserar en text med jag-berättare ska du därför skilja mellan det som händer och det som jaget tror.
Jag-berättaren
Menade Eva tvärtom?
– Adam, vad bra att du kom, sa Eva. Jag visste att hon menade tvärtom.
Det kan vi inte veta.
Adam vet bara vad han själv tänker.
Ibland säger en jag-berättare en sak, medan texten visar en annan. Jaget i exemplet påstår att hen aldrig blir arg och bara stängde dörren lite bestämt. Men rummet blev tyst och ett glas föll ner. Du som läsare förstår mer än jaget själv: dörren smälldes igen.
En sådan berättare kallas opålitlig. Jaget kan ljuga, men lika ofta lurar jaget sig självt, minns fel eller förstår inte vad som händer. Författaren lägger ut ledtrådar, och läsaren får lägga ihop dem. Det kan göra en text rolig, spännande eller sorglig.
Frågan att ställa är: Stämmer det jaget säger med det texten visar?
Den opålitliga berättaren
Kan vi lita på den här jag-berättaren?
Jag blir aldrig arg. Det vet alla. Därför förstår jag inte varför det blev så tyst i rummet när jag stängde dörren. Jag stängde den bara lite bestämt. Ett glas på hyllan föll ner, men det var en slump.
Nej.
Texten visar mer än jaget säger.
En tredjepersonsberättare berättar om personerna med han, hon, hen eller deras namn, inte med jag. Ofta följer berättaren en enda person genom hela berättelsen. Då går kameran in i den personens huvud, men inte i någon annans.
Du får veta vad den personen ser, tänker och känner, nästan som med en jag-berättare. De andra personerna ser du bara utifrån: vad de gör, säger och hur de ser ut.
Läroböcker kallar det här lite olika saker: begränsad tredjepersonsberättare, personbunden berättare eller inre perspektiv på en person. I den här presentationen säger vi tredjepersonsberättare som följer en person.
Tredjepersonsberättaren som följer en person
Hon eller han – men inne i ett enda huvud.
Här är samma ögonblick, men nu följer kameran Eva. Berättaren skriver ”hon” om Eva, men vi är ändå inne i hennes huvud: hon har varit orolig, och hon menar det hon säger.
Nu får du veta något som Adam inte vet. Eva var inte ironisk. Samma replik, ”Adam, vad bra att du kom”, betyder plötsligt något annat. Det är effekten av att flytta kameran.
Följer en person
Samma ögonblick – kameran följer Eva
Eva hade just börjat när dörren gled upp. Adam. Hon hade varit orolig, för han hade varit borta i fem dagar.
– Adam, vad bra att du kom, sa hon och menade det.
Han såg ner i golvet och skyndade sig längst bak.
Nu vet vi: Eva menade det.
I den här versionen är vi inne i Evas huvud. Adam ser vi bara utifrån, så som Eva ser honom: han tittar ner i golvet och skyndar sig längst bak. Vi får inte veta att han skäms. Det kan vi bara gissa, utifrån det han gör.
Det är så du känner igen en tredjepersonsberättare som följer en person: en person syns inifrån, och alla andra syns utifrån.
Följer en person
Vad vet vi om Adam i den här versionen?
Bara det Eva ser.
Eva inifrån, Adam utifrån.
Här är ett enkelt test när du är osäker på vilken berättare en text har. Försök skriva om en mening i jag-form, med den person som du tror att berättaren följer som jag. ”Hon hade varit orolig” blir ”Jag hade varit orolig”. Det fungerar, eftersom Eva vet att hon har varit orolig.
Prova samma sak med den allvetande versionen. Om Adam är jaget kan han inte säga att Eva kände lättnad eller att Omar tänkte på lunchen. Han vet inte det. Går det inte att göra om texten till jag-form för någon enda person, då vet berättaren mer än alla personerna. Då är berättaren allvetande.
Strategi
Testet: går det att byta till ”jag”?
Går det? Då följer berättaren den personen.
Går det inte för någon? Då vet berättaren allt.
En allvetande berättare står utanför berättelsen och vet allt om alla. Den kan gå in i flera huvuden, berätta vad som händer på olika platser och veta hur det ska gå i framtiden. Den kan också kommentera och värdera det som händer, och ibland tala direkt till läsaren.
Det ger överblick. Du som läsare vet mer än varje person i berättelsen. Men du kommer inte lika nära en enskild person som med en jag-berättare.
Ibland går kameran inte in i något huvud alls, utan visar bara vad personerna gör och säger, som en filmkamera. Det kallas ofta en yttre eller objektiv berättare.
Den allvetande berättaren
Kameran står ovanför – och ser in i alla.
I den här versionen svävar kameran ovanför klassrummet. Berättaren vet vad Adam känner, vad Eva känner och vad Omar och Ida tänker. Ingen enskild person i klassrummet vet allt det här, men läsaren gör det.
Den sista meningen är berättarens egen kommentar: ”Ingen av dem skulle någonsin få veta vad de andra tänkte.” Berättaren vet till och med hur det ska gå i framtiden. Så kan bara en allvetande berättare skriva.
Lägg märke till att Omar tänker på lunchen. I jag-versionen stirrade ”alla” på Adam. Den allvetande berättaren visar att det inte riktigt stämde.
Allvetande
Samma ögonblick – kameran ser allt
Dörren gled upp, och hela klassen vände sig om. Adam ville sjunka genom jorden. Eva kände bara lättnad. Längst fram tänkte Omar på lunchen, och Ida undrade om Adam hade gråtit. Ingen av dem skulle någonsin få veta vad de andra tänkte.
Inne i alla huvuden.
Sista meningen: berättaren kommenterar.
Så börjar Selma Lagerlöfs roman Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige från 1906. Lagerlöf levde 1858–1940, och texten är fri att citera. ”Inte stort dugde han till” betyder att han inte var bra på mycket, och ”ställa till odygd” betyder att hitta på bus.
Berättaren står ovanför pojken. Den vet vad han helst vill, och den säger vad den tycker om honom: inte stort dugde han till. Det är en berättare som kommenterar och värderar, som en allvetande berättare. Senare i boken följer berättaren mest Nils.
Men tycker Selma Lagerlöf att pojken är oduglig? Det vet vi inte. Hon har skapat en berättare som dömer honom, och domen är en del av berättelsen: under resan förändras pojken. Skriv därför ”berättaren beskriver pojken som …”.
Lägg också märke till den första meningen: ”Det var en gång”. Så börjar sagor, och Lagerlöf lånar sagoberättarens röst.
En fri text
Vem tycker att pojken inte dugde till?
Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.
dugde till: var bra till · ställa till odygd: hitta på bus
Berättaren.
En röst som står ovanför och dömer.
Samma händelse, tre berättare. Med jag-berättaren kommer du nära Adam, men de andra huvudena är stängda, och Adam kan ha fel om dem. Med tredjepersonsberättaren som följer Eva är du inne i Evas huvud och ser Adam utifrån. Med den allvetande berättaren vet du allt, och berättaren kan kommentera.
Inget av sätten är bättre än de andra. Varje val ger något och tar bort något. Därför är frågan i en analys inte bara vilken berättare texten har, utan vad valet gör med dig som läsare.
Många texter blandar också. En roman kan följa olika personer i olika kapitel, eller låta flera jag berätta.
Jämför
Samma ögonblick – tre kameror
Långt innan det fanns romaner berättade människor sagor för varandra. Sagoberättaren talar direkt till dem som lyssnar och vet hur sagan slutar redan när den börjar. På så sätt liknar sagoberättaren en allvetande berättare. Ofta har sagoberättaren inte heller hittat på sagan själv. Den som berättar och den som har skapat berättelsen är olika även här.
Många språk har en fast början som visar att nu kommer en saga. På svenska säger man ”Det var en gång”, på engelska ”Once upon a time” och på tyska ”Es war einmal”. På arabiska kan en saga börja ”Kan ya ma kan”, på persiska ”Yeki bud, yeki nabud” och på turkiska ”Bir varmış, bir yokmuş”. De tre sista betyder ungefär att det fanns och inte fanns. Svenska sagor kan sluta med ”Snipp, snapp, snut, så var sagan slut”.
Tänk på sagor du har hört, på svenska eller på ett annat språk. Hur började de, och hur slutade de? Vem berättade, och pratade berättaren till dig?
Berättartraditioner
Det var en gång …
Sagoberättaren talar till publiken – och vet hur det slutar.
När du läser en novell, en romanbörjan eller en dikt som berättar något kan du ställa tre frågor. Vem berättar? Är det ett jag, en berättare som följer en person eller en allvetande berättare? Vad vet berättaren, och vad vet den inte? Vad ligger utanför bild? Och vad gör det med dig som läsare: vems känslor kommer du nära, och vad döljs för dig?
Den tredje frågan är viktigast. Att säga att en text har en jag-berättare är bara början. En analys förklarar vad valet gör: att du kommer nära Adams skam, men inte vet vad Eva tänker.
Strategi
Tre frågor till en text
En bra analysmening har två delar: vad texten gör och vad det leder till. Ordet ”vilket” binder ihop dem: ”Berättelsen har en jag-berättare, vilket gör att vi kommer nära Adams skam.”
Lägg sedan till det läsaren inte får veta: ”Men vi får inte veta vad Eva tänker, och därför blir vi lika osäkra som Adam.” Avsluta gärna med ett citat ur texten som visar det du säger, till exempel ”Jag visste att hon menade tvärtom”.
Skriv inte ”författaren tycker” om sådant som berättaren eller en person säger. Det är också mer än att återberätta: du förklarar hur texten är gjord och vad den gör med läsaren.
Strategi
Så skriver du det i en analys
Skriv inte: ”Författaren tycker …”
Tre frågor om det du har lärt dig: hur du skriver om berättaren i en analys, hur du känner igen en allvetande berättare och vad en jag-berättare gör med läsaren.
Går du igenom presentationen själv: bestäm dig innan du går vidare, och läs förklaringen bakom frågetecknet efteråt.
Tre frågor
Rösta först – förklara sedan.
Den första meningen blandar ihop författaren och jag-berättaren. Det är Adam som kommer för sent och skäms, inte den som har skrivit texten.
Den andra meningen säger vem som berättar och vad det gör med läsaren. Det är precis vad en analys ska göra.
Fråga 1 av 3
Vilken mening passar i en analys av ”Sent”?
Jag-berättaren skäms, och vi kommer nära honom.
Skriv berättaren – och vad det gör med läsaren.
Om berättaren bara följde Ali skulle vi bara veta det Ali tror: att alla hatar honom. Men berättaren vet att Ali har fel, och den vet vad Ida har velat länge.
Berättaren går alltså in i flera huvuden och vet mer än Ali. Det kan bara en allvetande berättare.
Fråga 2 av 3
”Ali trodde att alla hatade honom. Han hade fel: Ida hade länge velat prata med honom.” Vilken berättare?
Allvetande berättare.
Den vet vad Ida vill – och att Ali har fel.
En jag-berättare ger närhet. Du är inne i ett huvud och känner det jaget känner. Det är ett vanligt skäl att välja en jag-berättare.
Däremot får läsaren inte veta allt. Jaget vet inte vad de andra tänker, och kan ha fel om dem. Den som vill att läsaren ska få veta allt väljer hellre en allvetande berättare.
Fråga 3 av 3
Varför kan en författare välja en jag-berättare?
För att läsaren ska komma nära en person.
Men jaget vet inte allt.
Före: Noor blandade ihop författaren och Adam, tog Adams tolkning av Eva för sanning och berättade bara vad som hände.
Efter: Noor säger vem som berättar och använder ordet jag-berättare. Hon förklarar vad det gör med läsaren, och hon skiljer mellan det som händer och det Adam tror. Hon stöder det med ett citat.
Texten var densamma hela tiden. Det var sättet att läsa den som ändrades: från vad den handlar om till hur den är gjord.
Fallet
Noors analys – före och efter
Före
Författaren kommer för sent till lektionen och skäms. Läraren är elak mot honom, och alla stirrar.
Efter
Novellen har en jag-berättare, Adam. Vi får bara veta vad han ser, känner och tänker, vilket gör att vi kommer nära hans skam. Men vi vet inte vad Eva menar. Adam tror att hon är ironisk (”Jag visste att hon menade tvärtom”), men han kan ha fel.
Författaren är en verklig människa som väljer var kameran ska stå. Berättaren är rösten i texten. Skriv därför berättaren, jaget eller personens namn när du skriver om det som händer i texten.
En jag-berättare ger närhet till ett huvud men kan ha fel om de andra. En tredjepersonsberättare som följer en person visar den personen inifrån och alla andra utifrån. En allvetande berättare går in i alla huvuden och kan kommentera. Fråga dig alltid vad valet gör med dig som läsare.
Ta med dig
Fyra saker att komma ihåg
- 1Författaren och berättaren: författaren väljer – berättaren berättar.
- 2Jag-berättaren: nära ett huvud – men jaget kan ha fel.
- 3Tredjepersonsberättaren som följer en person: en person inifrån, de andra utifrån.
- 4Den allvetande berättaren: inne i alla huvuden – och kan kommentera.
Skriv om novellbörjan Sent med en annan kamera. Du kan låta Ida berätta som jag, låta Eva berätta som jag eller skriva med en allvetande berättare. Behåll samma händelse: Adam kommer för sent, och alla tittar.
Byt sedan text med någon och ställ de tre frågorna till varandras texter: Vem berättar? Vad vet berättaren, och vad vet den inte? Vad gör det med läsaren? Skriv till sist en analysmening om texten du har läst. Går du igenom presentationen själv kan du skriva i ditt eget dokument.
Verkstad två och två
Byt kamera: skriv om ”Sent”
- Välj: Ida som jag, Eva som jag eller en allvetande berättare.
- Vad får läsaren veta nu – och vad döljs?
- Byt text och skriv en analysmening.